TILL MÄNSKLIGHETENS FÖRSVAR

Rätt man på rätt plats

2010-11-16T10:53:00.000+01:00

Jag återvänder ofta till jämförelsen mellan försoning efter grymma konflikter på olika platser i världen, och hur man än vänder och vrider på det så tenderar dessvärre forna Jugoslavien alltid att hamna under rubriken ”dåliga exempel”. Min vanligaste analys brukar vara att det handlar om ledarna; om de som dikterar levnadsvillkor och som kan välja att vara eller inte vara ett gott föredöme.

Av världens största ledare när det kommer till att både leva och lära försoning, så har Sydafrika förärats två: Nelson Mandela och Desmond Tutu. Orättvis, men givetvis en välsignelse för det landet – som trots sina problem har kommit långt när det gäller detta kapitel. Forna Jugoslavien har här inte mycket att komma med. Snarare tvärtom. Här står sig nationalismen fortfarande stark i alla läger och den ömsesidiga misstron förgiftar försöken att gå vidare, ännu ett och ett halvt decennium efter att kriget tog slut.

Men idag mötte jag borgmästaren i den serbdominerade, bosniska staden Foča, Zdravko Krsmanović, och fick faktiskt en gnutta hopp. Inga andra politiska ledare som jag träffat under mina resor på Balkan har gjort så knivskarpa analyser av vilka problemen faktiskt är. Ingen har sett behovet av försoning lika tydligt. Ingen har förstått att ett väl fungerande samhälle börjar med att männen (det är oftast män) i toppen visar vägen.

Det är därför som serben Krsmanović såg till att Foča återfick sitt neutrala namn, efter att under flera år hetat Srbinje. Det är därför som han gjort upp med historien och försökt verka för att krigsförbrytare inte ska kunna gömma sig i denna del av landet. Det är därför som han öppet predikar försoning mellan de etniska grupperna, attackerar serbiska nationalister, och försöker få muslimer att återvända till staden. Det är därför som han kritiserar korrupta politikerkollegor, och det är därför som han strax efter vårt möte skulle till kommunfullmäktiges muslimske ordförande för att fira den muslimska högtiden bajram (eller eid al-fitr som det ursprungliga arabiska namnet är).

Fler politiker som Krsmanović vore en nåd för Balkan att stilla bedja om. Han är troligtvis långtifrån perfekt – få är det – men han är så många steg i rätt riktning för den här regionen att det är svårt att inte bli imponerad, till och med för en cynisk och ganska härdad reporter.

Har ondskan ett ansikte

2010-10-14T10:51:00.001+02:00

För snart tio år sedan satt jag i Haag-tribunalens rättssal. Slobodan Milosevic hade just utlämnats till Haag och gjorde nu sitt första, trotsiga och mycket korta framträdande i rättssalen. Vid ett tillfälle tittade han ut genom den tjocka glasrutan som skiljer själva rättegångsrummet från åhörarplatserna. Han tittade rakt på mig. Min blick mötte blicken från mannen som stod åtalad för några av den europeiska efterkrigshistoriens grymmaste brott.

Idag skedde det igen. I samma rättssal. Den före detta bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic drog handen genom den gråa, yviga kalufsen, vred sig lite åt sidan och sneglade över glasögonbågarna rakt på mig. Våra blickar möttes för ett ögonblick och i det läget hade jag svårt att inte låta förutfattade meningar skölja över mig.

Och jag skäms. Jag skäms över att jag tycker att han ser lömsk ut. På samma sätt som jag tyckte att Milosevic gjorde det. ”Kalla, plirande ögon framför en ondskefull hjärna.” Det gör tyvärr ont att erkänna det, men det går inte att komma ifrån att mina fördomar spelar mig ett elakt spratt. ”Oskyldig till dess motsatsen är bevisad” är ett lika svårt som nödvändigt ideal.

Så under rättegången leker jag lite med tanken, för att utmana mina fördomar. Försöker föreställa mig att Karadzic är fransk litteraturprofessor. Att han kommer cyklande längs Paris gator, med rocken och det yviga håret fladdrande. Bilden verkar stämma. Han ler och vinkar åt damen som står utanför bageriet, gör en u-sväng utanför sin port och spänner loss bokpaketet på pakethållaren. Ur cykelkorgen fiskar han upp en enkel flaska rödvin som han skyndar upp för trappan med till sin älskade hustru. Samma ansikte, ett helt annat sammanhang. Och det fungerar. Lömskheten mattas och tonar bort. Hans ögon ser mer trötta ut än lömska. Kanske till och med lite trevliga. Och jag ställer mig frågan: vad säger detta tankeexperimentet om mig?

Srebrenicas identitet

2010-09-17T10:47:00.000+02:00

Efter att ha vandrat runt i Srebrenica klarnar det sakta. Jag har gjort återbesök på minnesplatsen, druckit kaffe med folkmordets änkor i deras hem och hängt med den unga befolkningen på den lokala filmfestivalen. Min bild av Srebrenica är visserligen mer splittrad än någonsin, men för varje nytt möte så läggs en ny bit till pusslet.

Jag möter ett sargat samhälle, misshandlat inte bara av sin brutala historia, utan av den enorma internationella närvaron som inte verkar förändra mycket för den lokala befolkningen. Och jag möter jag de som gjort historien till sin, som för länge sedan och för alltid identifierat sig med offerrollen.

Alla både vill och inte vill de ha min närvaro. Jag skrev om detta i ett inlägg häromdagen, men har nu hunnit lägga lite empiri till analysen. Alla som jag träffat har mer eller mindre tydligt varit inne på samma sak. De vill tillåtas gå vidare, men är samtidigt beroende av att fortsätta älta, av att få berätta sin historia eller bara dra nytta av den internationella närvaron.

Avdo, som driver stadens enda hotell, är den ende som sagt det rakt ut: ”utan den internationella närvaron skulle vi inte vara någonting. Intresset för folkmordet är det som håller uppe den här staden. Vi borde förbereda oss på den dag som ni utlänningar slutar komma, men det gör vi inte.”

Han har antagligen väldigt rätt, hur tragiskt det än må vara. För världen är Srebrenica känt för en sak, och en sak endast: folkmordet på 8 000 män och pojkar i juli 1995. Den absurda bieffekten är att det är just detta som gör att Srebrenica har något som ens liknar en fungerande ekonomi.

Srebrenica är en symbol och som sådan lever den i världens medvetande. En ung kille beskrev det idag som att leva lite som i ett museum. Han var inte så förtjust i det, men han insåg samtidigt att det var stadens räddning att intresset från världen är stort. Han önskade bara att fokus skulle kunna förskjutas från det som varit till det som är och det som ska komma.

När jag var här för fem år sedan uttryckte stadens borgmästare det mycket bra: ”det är som om världen bryr sig mer om de som är döda än de som fortfarande lever”.

Första domen i Kambodja

2010-07-26T14:15:00.001+02:00

I dag förkunnade Specialdomstolen i Kambodja
(Extraordinary Chambers in the Courts of
Cambodia) sin första dom. Den före detta
fängelsechefen "Duch" dömdes till 35 år i
fängelse för brott mot mänskligheten.

Under Röda khmerernas välde var Duch chef för det
beryktade fängelset Tuol Sleng, även kallat S-21,
i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Av de cirka 17
000 personer som skickades till Tuol Sleng -
anklagade för att vara fiender till staten -
överlevde endast en handfull. De allra flesta
ligger i dag begravda på Dödens fält utanför
huvudstaden.

Ytterligare fyra personer står anklagade vid
domstolen för brott mot mänskligheten och
folkmord.

Men Röda khmerernas ledare Pol Pot ställdes
aldrig till svars i en internationell domstol -
han dog i Kambodja 1998.
--

Sista domen i Freetown

2009-10-29T17:03:00.000+01:00

Special domstolen för Sierra Leone (SCSL)
förkunnade nyligen den sista domen i Sierra
Leones huvudstad Freetown.

Tre före detta ledarna för RUF (Revolutionary
United Front), bland annat Issa Sesay, fälldes
tidigare i år för brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser. Domarna överklagades, men den
26 oktober meddelade rätten att strafftiden på 52
år, 40 år och 25 år ska ligga fast.

Detta var första gången som någon dömts i en
internationell domstol för brottet
tvångsäktenskap som ett brott mot mänskligheten
och för att ha angripit FN-styrkor. De tre
ledarna dömdes också bland annat för att ha
rekryterat barnsoldater.

I och med domen, avslutar SCSL nu sitt arbete i
Freetown. Domstolen fortsätter dock den pågående
rättegången mot Liberias före detta president
Charles Taylor. Av säkerhets skäl har rättegången
flyttats till Internationella brottmålsdomstolens
lokaler i Haag.
--

Kritiserad utställning om Kambodja

2009-09-10T09:34:00.003+02:00

Massmordet i Kambodja under Röda khmererna på 1970-talets andra hälft är återigen på tapeten - den här gången i en hårt kritiserad utställning, "Middag med Pol Pot", i regi av den statliga myndigheten Forum för levande historia.

Att grymma brott begicks i Kambodja under Röda khmererna styre går inte att blunda för. Omkring en miljon människor dog under den här perioden; de mördades, svalt ihjäl och insjuknade. Att det om man ska vara nogräknad inte handlade om ett folkmord är mest av akademisk betydelse (något som jag skrivit mer om här). För faktum kvarstår: Kambodja saknar idag en hel generation. I varje familj och släkt saknas mammor och pappor, far- och morföräldrar. Landet hemsöks av detta sitt förflutna, samtidigt som man är fullt upptagen med att försöka gå vidare och bygga en ny framtid.

I Sverige är fallet Kambodja laddat. En svensk delegation bestående av fyra mycket vänsterorienterade unga personer besökte landet under Röda khmerernas styre. De träffade ledaren Pol Pot och de reste runt i landet. Och de åkte hem och rapporterade om ett i huvudsak väl fungerande kommunistiskt samhälle. Nu har en av dessa svenskars berättelse blivit en utställning, som avtäcktes i Forum för levande historias lokaler i Gamla stan i förrgår.

Gunnar Bergström har sedan många år medgivit att han och hans medresenärer borde ha förstått att allt inte stod rätt till i Kambodja. Och han har klätt sig i säck och aska över det ansvar han anser vilar på sina och kamraternas axlar över att de inte förmådde inse och rapportera om vad som pågick.

Angreppen på utställningen och inte minst på Forum för Levande historia och generaldirektör Eskil Franck, kommer inte minst från en av dessa medresenärer, Jan Myrdal. Debatten kan bland annat följas på debattsidan Newsmill. En annan kritiker är mycket insatte journalisten och författaren Peter Fröberg Idling som levererar några svidande synpunkter i gårdagens Dagens Nyheter. Han ställer bland annat frågan om en svensk myndighet ska ägna sig åt att utmåla ostraffade medborgare som allmänt klandervärda, och funderar över om det skulle kunna hända på någon annan myndighet. Frågan är helt klart befogad. Dessutom måste man nog konstatera att när till och med företrädare för Timbro rycker ut till Jan Myrdals försvar, så börjar onekligen varningsklockorna ringa.

Fotonot: Vi reste för två år sedan runt i Kambodja, som en förlängning på boken Till mänsklighetens försvar, och rapporterade till ett antal svenska och nordiska tidningar. Vi har även i ett initialt skede bidragit med viss textresearch till Forum för levande historias utställning; beträffande bland annat vad svenska tidningar skrev under åren då Röda khmererna satt vid makten, samt forskningsläget kring Röda khmererna. Detta bör redovisas i sammanhanget.

Försoning och sanning i norra Uganda

2009-06-16T16:27:00.000+02:00

Det är lätt att se på kränkningar av mänskliga
rättigheter och brott mot mänskligheten i ett
utifrån perspektiv och veta att de ansvariga för
dessa måste ställas inför domstol. Det blir
betydligt mer komplicerat när man talar med
folket som har lidit under dessa människor. Under
våra dagar i Gulu, norra Uganda hade vi många
intressanta diskussioner med folk som utstått
LRA:s attacker - men som inte nödvändigtvis var
intresserade av att ledaren Joseph Kony ställs
inför rätta vid ICC i Haag.

Ett första argument är att Haag ligger för långt
bort, det blir svårt för de drabbade att "äga"
processen, det blir en rättvisa som inte berör
dem.
Ett andra argument är att om Kony ska till ICC,
så borde även arméns misstänkta övergrepp
undersökas och rannsakas.
Sedan talar vi traditionell rättvis gentemot
internationell rätt. I det traditionella
afrikanska samhället handlar det inte bara om att
bevisa vem som gjort rätt och fel - det handlar
om att diskutera sig fram till hur vi bäst kan
leva tillsammans igen. För att leva tillsammans
måste vi. Med ceremonier, kompensation, sanning
och erkännande välkomnas de före detta rebellerna
tillbaka till samhället igen. Så är det med de
flesta av dem som återvänt från bushen, så skulle
det kunna bli med Kony.

Det alla är överrens om är ett: med Kony kvar i
bushen vågar ingen lita på freden.

LRA härjar nu i södra Sudan och östra
Kongo-Kinshasa. Folket i norra Uganda vet vad det
innebär. Men nu när freden kommit hit måste nästa
steg tas.

De som arbetar med frågorna om fred och rättvisa,
har nu börjat diskutera hur man bäst angriper
sanningen. Många vill berätta vad som hänt. Många
vill hedra sina döda genom att berätta. Andra
vill veta. En del vill bara tiga.

Vems sanning ska berättas och hur vet vi att
detta är sanningen, frågar sig samordnaren för de
religiösa ledarna i Gulu. Återigen måste vi
ställa oss frågan vem äger sanningen - och är vi
redo att lyssna till den och berätta?

Folket i norra Uganda har fått fred. De har
återvänt till sina byar och försöker bygga ett
nytt liv ur ingenting. Regnen har inte kommit och
skörden är mindre än väntat. De är hungriga.
Deras första kamp är att överleva. Därefter
kommer de filosofiska frågorna om sanning,
rättvisa, skuld och försoning.

Kanske fungerar det ändå att låta de före detta
barnsoldaterna rena sina brott genom att trampa
på ägget och sedan fortsätta i livet?
--

ICC:s första rättegång

2009-01-23T09:42:00.001+01:00

På måndag den 26 januari är inleds en historisk rättegång i Haag. Då ska Internationella brottmålsdomstolen, ICC, inleda sitt allra första rättsmål. På den åtalades bänk sitter Thomas Lubanga. Rebelledare från nordöstra Kongo-Kinshasa, anklagad för att ha rekryterat barnsoldater och tvingat dem ut i strid.

Rättegången skulle egentligen ha påbörjats för sju månader sedan, i juni 2008. Men då fick alla vi journalister på plats vända hem igen – utan att ha bevittnat detta historiska ögonblick. Anledningen var att åklagaren undanhållit bevis för försvaret. Domstolen ansåg att rättvisan äventyrades och blåste av förhandlingarna.

Sedan har turerna gått fram och tillbaka, Thomas Lubanga har suttit kvar i häktet. Människorättsorganisationer har vittnat om besvikelse i Kongo. Hur är det möjligt att rättvisan kan ta så lång tid? Men på måndag är det alltså dags. Sju år efter det att den inrättades inleder världens första internationella krigsförbrytartribunal sin allra första rättegång.

Domen mot Bagosora

2008-12-29T12:06:00.000+01:00

Domen mot Théoneste Bagosora är en av de viktigaste i Rwandatribunalens historia. För första gången har någon dömts för att ha organiserat och planlagt folkmordet. Men frågan är om utfallet bidrar till försoning.

Théoneste Bagosoras var mannen som hade den verkliga makten i landet sedan president Juvénal Habyarimanas flygplan skjutits ner den 6 april 1994. Visserligen var Bagosora på pappret endast stabschef i försvarsdepartementet, men hans ålder, hans bakgrund och hans härkomst gav honom betydligt mer makt. Bagosora beskrevs tidigt som planläggaren bakom folkmordet.

Den rwandiska dagstidningen The New Times kallade domen historisk redan innan utslaget blivit känt. Men om den betyder så mycket för vanliga rwandier är mer tveksamt.

Visserligen hade Théoneste Bagosora inte erkänt de brott han stod åtalad för men han hade erkänt domstolens legitimitet. Även om han inte trodde på dess opartiskhet.

Bagosora anser inte att tribunalen är rättvis. Han tror inte på en rättvis dom. För honom är det inte lägre så mycket en sak mellan honom själv och domstolen, utan en sak mellan honom och historien, sa Bagosoras försvarare Raphael Constant, i samband med att försvaret inledde sin del av rättegången 2005.

Rwandatribunalen är, liksom Jugoslavientribunalen och den Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ett bevis för att världssamfundet inte längre tolererar straffrihet för brott som folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Ingen ska längre åtnjuta immunitet på grund av sin rang eller titel och med gårdagens domar har över 35 ledare dömts för sin delaktighet i folkmordet i Rwanda. Bland de dömda finns journalister, militärer, präster, borgmästare och en premiärminister.

Men Rwandatribunalens mandat är begränsat. Tribunalen ska endast utreda brott under 1994 och dess uppgift är att endast pröva de högsta samhällsledarna, inte fotfolket.

Rwandatribunalen ska också, enligt FN-resolutionen, bidra till den nationella försoningen i landet.
Men försoning måste komma inifrån, det kan aldrig tvingas på en nation utifrån. Det är därför tveksamt hur mycket försoning som domen mot Bagosora bidrar med. Rwandierna själva brukar framhäva de egna traditionella domstolarna, gacaca, som ett mer påtagligt sätt att nå försoning.

Gacaca bygger på byinvånarnas deltagande under förhöret av den misstänkte och leds av specialutbildade gacacadomare.

För de allra flesta är det viktigare att rättvisa skipas lokalt än att höga ledare får sitt straff i en internationell tribunal.

--

Hjärnan bakom folkmordet dömd

2008-12-19T10:05:00.003+01:00

I går föll domen - livstids fängelse - mot Théoneste Bagosora vid Rwandatribunalen. Bagosora är den som utpekas som hjärnan bakom folkmordet och domen är en av de viktigaste i tribunalens historia. För första gången har någon dömts för att ha organiserat och planlagt folkmordet. Men frågan är om utfallet bidrar till försoning.

I en artikel i dagens Sydsvenskan (papperstidningen) analyserar jag domen. Texten kommer att publiceras här om ett par dagar. I ett tidigare inlägg här på bloggen berättar jag om mitt eget möte med Théoneste Bagosora, vid Rwandatribunalen 2005.

Rusesabagina vs. Kagame

2008-12-18T11:36:00.001+01:00

Nyligen träffade vi, den "verklige" hotelldirektören bakom
filmkaraktären i Hotel Rwanda. Paul Rusesabagina
var manager för Hotel des Mille Collines 1994 och
gav 1 200 dödsdömda skydd undan folkmordet. De
gömde sig på hotellet och Paul Rusesabagina har
av omvärlden setts som en hjälte.

Men i hemlandet Rwanda är han en kontroversiell
person och även internationellt börjar hans
historia ifrågasättas. Linda Melvern poängterar i
sin nya bok att de tunisiska FN-soldaterna
utanför hotellet var de verkliga hjältarna. Det
var de som höll milisen och militären borta.

Mötet med Rusesabagina var bitvis fascinerande,
bitvis störande. Rusesagabagina drev uppenbart en
egen kampanj mot den sittande regeringen och
blandade friskt fakta med fiktion. Vems ärenden
han går för att måla en annan bild av Rwanda än
den vi själva bevittnade i mars, är svårt att
veta.

Vid närmare granskning framkom att Rwandas
president Paul Kagame och hotelldirektör
Rusesabagina under flera års tid, har utkämpat en
bitter fejd. Presidenten och hans anhängare gör
allt för att få Rusesabagina att framstå som en
lögnare och opportunist. Någon som blivit rik på
sin falska hjältegloria. Rusesabagina i sin tur
försöker svartmåla Kagame och anklagar honom för
krigsförbrytelser och för att vara en person som,
istället för att bejaka försoning, sår nytt hat
mellan folkgrupperna.

Vems är sanningen? Vem äger historien? Och vilket
politiskt spel ligger egentligen bakom fejden
mellan Rusesabagina och Kagame?

Begreppet folkmord fyller 60 år

2008-12-10T10:21:00.002+01:00

I dagarna fyller folkmordskonventionen 60 år. Det sker lite i skuggan av att den betydligt mer kända FN-deklarationen om mänskliga rättigheter fyller lika många år.

Det är synd, eftersom folkmordsbegreppet och själva konventionen behöver diskuteras. Det finns nämligen två problem med användningen av "folkmord": att ordet används för ofta och att det används för sällan. I en artikel på kultursidan i dagens Göteborgs Posten utvecklar jag resonemanget.

Jag drar även paralleller till fallet Kambodja, som vi för närvarande gör ett stort researchjobb för på uppdrag av Forum för levande historia. Kambodja är ett av de grymaste folkmord som inte är ett folkmord. I artikeln förklaras varför.

Nytt reviderat kapitel

2008-11-19T14:25:00.002+01:00

Inför Bok&Bibliotek i Göteborg har vi på förlagets uppmaning reviderat slutkapitlet till Till mänsklighetens försvar. Det nya kapitlet följer med boken vid köp direkt från förlaget, och kan annars laddas ner genom att klicka här, eller i listan till höger.

Ett välkommet besked

2008-11-19T14:22:00.002+01:00

Gripandet av Radovan Karadzic i slutet av sommaren var lika oväntat som välkommet. Inte minst är det en behövlig injektion för ICTY, vars verksamhet gått lite i stå sedan Slobodan Milosevics död för två och ett halvt år sedan.

När beskedet om gripandet kom befann vi oss på väg till New York, men jag hann lämna en kortare analys av händelsen till Göteborgs-Posten. Läs den här.

Återupptagning

2008-11-19T14:11:00.004+01:00

Vi har för avsikt att återuppta rapporterandet via den här bloggen nu under hösten. Som antytts så finns en hel del händelser att kommentera och fördjupa sig i. Gripandet av Radovan Karadzic och den stundande rättegången förstås. De interna stridigheterna på ICC, vilka bland annat involverat svenske Christian Palme, tidigare anställd på domstolen. I Arusha närmar sig avgörandet i rättegången mot Théoneste Bagosora. Vi ska försöka beta av dessa och andra frågor allt eftersom den närmaste tiden.

Tillfälligt uppehåll

2008-08-25T16:16:00.003+02:00

På grund av en händelserik vår och sommar har den här bloggen haft uppehåll en tid. Det har varit nödvändigt av tidsskäl, men samtidigt beklagligt eftersom det funnits flera saker som borde ha föranlett kommentarer och granskning. Nu senast handlar det om gripandet av Radovan Karadzic i Serbien, men även arbetet vid ICC i Haag skulle kräva en uppdatering.

Vi arbetar för närvarande med att försöka sammanställa ett antal kommentarer och vi hoppas kunna återuppta bloggandet på denna plats inom kort.

Ny skrift för Utrikespolitiska Institutet

2008-04-04T17:08:00.002+02:00

På uppdrag av Utrikespolitiska Institutet kommer vi under våren/sommaren att ta fram en skrift på temat internationell straffrätt, brott mot mänskligheten och folkmord. Skriften kommer att ingå i UI:s serie Världspolitikens dagsfrågor och utgivningen är planerad till augusti. Mer information kommer här framöver.

Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer

2008-03-19T16:37:00.003+01:00

Det är namnet på ett det omdiskuterade projekt som Forum för levande historia arbetat med sedan förra året. Debatten har förts i ansedda medier och ibland hållit en skrämmande låg och okunnig nivå. Bara det faktum att Forum för levande historias överintendent Eskil Frank har tvingats försvara arbetet är ett tecken på detta.

Det går förstås att ifrågasätta själva existensen av Forum för levande historia. En del gör det. Men det är en annan debatt. När myndigheten nu finns och arbetar med att sprida kunskap och information om brott mot mänskligheten, så är det förstås fullständigt rimligt att inte stanna vid Förintelsen utan att gå vidare och även titta på senare kriminella handlingar i denna sin grövsta form.

Att välja de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer är ett sätt att välja några sådana fall. Urvalet och rubriceringen har tolkats som ett politiskt ställningstagande, men oavsett hur man väljer att se på saken så råder det ingen tvekan om att det under regimerna i såväl Sovjetunionen och Kina som i Kambodja begicks grymma brott mot mänskligheten, ofta betydligt mindre kända än de som begicks i Nazityskland. Arbetet är inte ett angrepp på kommunismen. Ideologier kan inte begå brott mot mänskligheten. Det är människor som begår brotten – möjligen i en ideologis namn – men likväl är det enskilda människor som är skyldiga. Detta är en grundläggande princip i den internationella straffrätten, vilken inte tar hänsyn till politiska strömningar.

I den skrift som Forum för levande historia nu har producerat har vi bidragit med material från Kambodja. Skriften finns att ladda ner genom att klicka i listan här till höger. För lärare och elever finns också ett kompletterande läromaterial på området att hämta på Forum för levande historias hemsida.

Ytterligare en rebelledare gripen

2008-02-13T14:44:00.000+01:00

Den sjunde februari flögs Mathieu Ngudjolo Chui,
före detta kommendant för rebellgruppen FNI i
östra Kongo till ICC:s häkte i Haag. Mathieu
Ngudjolo Chui är den tredje krigsherren från
östra Kongo som åtalas vid den internationella
brottmålsdomstolen och han gjorde sitt första
framträdande inför rätten i måndags.

Åtalet som riktas mot Mathieu Ngudjolo Chui
innehåller sex fall av krigsförbrytelser och tre
fall av brott mot mänskligheten, bland annat mord
och sexuellt slaveri.

ICC:s första rättegång, den mot kongolesen Thomas Lubanga, inleds den 31 mars

Rättegången mot Taylor återupptas

2008-01-08T16:31:00.000+01:00

Rättegången mot Liberias före detta president
Charles Taylor har nu återupptagits. Efter sex
månaders försening, satt Charles Taylor i
rättsalen då förhören inleddes den 7 januari.
Taylor som står anklagad vid Specialdomstolen för
Sierra Leone för krigsförbrytelser och brott mot
mänskligheten i Liberias grannland Sierra Leone,
nekar till samtliga anklagelser.
Åklagarens första vittne var en expert på så
kallade blodsdiamanter, dessa ska ha underblåst
och finansierat konflikten i Sierra Leone som
varade mellan 1991 och 2002. Sammanlagt förväntas
åklagaren kalla 144 vittnen.
Samtidigt som rättegången inleds, meddelar man
från Liberia att man nu är redo att påbörja
allmänna förhör i landets sanningskommission.
Liksom Sierra Leone har Liberia genomlevt ett
grymt och skoningslöst inbördeskrig under
1990-talet, men till skillnad mot sitt grannland
finns här ingen domstol som ska döma de skyldiga.
Charles Taylor som är en nyckelfigur i båda
krigen, kommer troligtvis inte att kunna höras
av sanningskommissionen i Liberia eftersom den
pågående rättegången om brott begågna i Sierra
Leone, väntas ta 18 månader.
--

Folkmord - vad är det?

2008-01-07T16:04:00.000+01:00

Inför den internationella minnesdagen för förintelsens offer, den 27 december, har vi på uppdrag av myndigheten Forum för Levande Historia skrivit texterna till ett lärarmaterial om folkmord.

Skriften reder på ett pedagogiskt sätt ut vad folkmord och brott mot mänskligheten är, ger en historisk tillbaka blick och tar med läsaren till några av de platser där folkmord begåtts. Den 18 sidiga skriften (1,6 Mb) finns att ladda ner här på Forums hemsida.

På resa i Kambodja

2007-09-12T14:23:00.000+02:00

Var befinner sig Kambodja, knappt 30 år efter att Röda Khmer-regimens brutala styre fick ett slut? Med den frågan i bagaget kommer vi under resten av den här månaden att befinna oss på resa i Kambodja. Vi kommer här att lämna någon eller några rapporter om arbetet med att få igång fungerande rättegångar mot åldrande röda khmer-ledare. Följs också gärna våra övriga reserapporter på Textverks reseblog.

Första åtalet i Kambodja

2007-07-31T16:16:00.001+02:00

I dag meddelades att den före detta
fängelsechefen under de Röda Khmererna, Kang Kek
Ieu eller Duch, åtalats för brott mot
mänskligheten vid den särskilda domstolen i
Kambodja. Detta är det första åtalet som
presenterats av domstolen. Duch är den enda av de
fem huvudmisstänkta som gripits. Han har suttit i
frihetsberövad sedan 1999.

Duch var inte medlem av det absoluta toppskiktet,
men var likväl en av de Röda Khmerernas mest
omtalade och fruktade personer. Han basade över
det ryktbara fängelset S21 i huvudstaden Phnom
Penh.

Den FN-stödda domstolen i Kambodja ska pröva och
döma de personer som var ansvariga för misstänkta
brott under de Röda Khmerernas skräckvälde, 1975
till 1979. Men Pol Pot och Ta Mok, rörelsens två
nyckelfigurer har redan dött utan att deras sak
har prövats i domstol.

Andreas Karlsson och Görrel Espelund kommer att
resa till Kambodja i september för att närmare
undersöka domstolens arbete och vilka
konsekvenser rättegångarna väntas få i Kambodja.
--

Sluts cirkeln kring Mladic?

2007-06-05T11:14:00.000+02:00

Närmar sig gripandet av den serbiske generalen Ratko Mladic, efterspanad för sin inblandning i massakern i bosniska Srebrenica 1995?

Frågan är inte precis ny. Rykten med ungefär den innebörden har cirkulerat med jämna mellanrum i ett decennium. Hittills har det inte funnits någon substans i dem och mannen som står högst på Jugoslavien-tribunalens önskelista är därför fortfarande på fri fot.

Kanske är det samma sak den här gången, men ett par omständigheter har ändå förändrats, vilka gör att hoppet nu väcks för att tribunalen ska hinna lägga vantarna på Mladic och ställa honom inför rätta, innan det är dags att lägga ner verksamheten som planerat 2010.

Den främsta anledningen är att Mladics förmodade högra hand, under massakern i Srebrenica och under tiden på flykt, greps i förra veckan och fördes till Haag. Zdravko Tolimir framträdde för första gången vid tribunalen under gårdagen och vägrade inte överraskande att samarbeta med den.

Tolimir är enligt många bedömmare den som under de senaste åren har organiserat det nätverk som hållit Ratko Mladic gömd, troligtvis på olika platser i Serbien. Med honom bakom galler i Haag försvåras troligtvis Mladics flykt undan rättvisa.

Serbien har under våren även fått ett nytt parlament, om än med ungefär samma personer på de abosluta topposterna. Flera nyckelpersoner inom bland annat polisen och säkerhetstjänsten har däremot bytts ut och därmed har Mladics inflyteslerika vänner blivit färre.

Samtidigt har EU fortsatt att med piska och morot driva Serbien mot ett gripande av Mladic. Förhandlingarna om ett framtida medlemskap i unionen frystet ifjol, men har nu fått ett nytt klartecken sedan Zdravko Tolimir gripits. Om inte Mladic också grips inom en snar framtid är det dock troligt att EU stänger förhandlingsdörren igen.

Första rättegångsdagen mot Taylor

2007-06-04T16:23:00.001+02:00

I dag inleddes rättegången mot Liberias före
detta president Charles Taylor. Ex-presidenten
står åtalad vid den Särskilda domstolen för
Sierra Leone, men rättegången hålls av säkerhets
skäl i Internationella brottmålsdomstolens
lokaler i Haag, Nederländerna.

Men Charles Taylor vägrade att närvara vid dagens
förhandlingar och hade istället skickat ett brev
med sin försvarsadvokat som denne läste upp. "Jag
kan inte delta i denna charad som inte gör folket
i Sierra Leone och Liberia någon rättvisa," skrev
Taylor.

När brevet var uppläst packade försvarsadvokaten
ihop och lämnade rummet - under högljudd protest
från domaren som inte gett honom tillåtelse att
göra så. Men efter förvirring och kaos fortsatte
förhandlingarna och åklagarsidan höll sitt
inledningsanförande. Enligt tidigare planer ska
domstolen nu göra ett kort uppehåll och
vittnesmål ska börja framträda den 25 juni.

Charles Taylor kommer hädanefter, i likhet med
Slobodan Milosevic, att föra sitt eget försvar.
Men om han kommer att medverka vid
förhandlingarna, och vad som händer om han
vägrar, är i dag oklart.

Taylor är den första afrikanska presidenten som
åtalas vid en internationell domstol och han har
- inte oväntat - förklarat sig oskyldig.
Åtalspunkterna, sammanlagt elva stycken, rör
krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i
Liberias grannland Sierra Leone. Enligt åklagaren
ska Taylor ha stöttat RUF-rebellerna i Sierra
Leone med träning, pengar och vapen. Han
förlängde och förvärrade på så sätt kriget och
hans mål var att kontrollera de rika
diamantfyndigheterna i Sierra Leone.

Inbördeskriget i Sierra Leone var ovanligt grymt
och tusentals människor stympades. Hur många som
dog är olklart, åtminstone 50 000 personer fick
sätta livet till.
--

Centralafrikanska republiken blir nästa fall för ICC

2007-05-22T17:14:00.000+02:00

I dag beslutade chefsåklagaren för
internationella brottmålsdomstolen ICC, att
inleda förundersökningar av misstänkta brott i
Centralafrikanska republiken.

Enligt en preliminär analys har grova övergrepp
begåtts mellan åren 2002 och 2003, då
regeringstrupper och rebeller stred i landet. I
de efterforskningar som har gjorts, har
hundratals offer för våldtäktsräder trätt fram
och berättat om sexualbrott som begåtts med
utstuderad grymhet. Det är också de sexuella
övergreppen som kommer att stå i fokus i fallet
Centralafrikanska republiken.

"Anklagelserna om sexuella brott är detaljerade
och väl underbyggda. Enligt den information vi
har tillgång till, har våldtäkter på civila
utförts i sådan omfattning att det
internationella straffrättsliga systemet inte kan
förbise det." sa chefsåklagare Luis Moreno-Ocampo
i ett uttalande.

Våldtäkter och sexuella övergrepp har fått stor
uppmärksamhet i de rättegångar som hållits i FN:s
särskilda tribunaler, främst i fallet Rwanda.
Detta är första gången som åklagaren för ICC
inleder en förundersökning där misstänkta
sexualbrott långt överstiger antalet döda.
--

ICC utfärdar arresteringsorder i fallet Darfur

2007-05-08T18:33:00.001+02:00

Internationella brottmålsdomstolen (ICC) har
nyligen utfärdat två arresteringsorder som rör
misstänkta brott i Darfur, Västra Sudan. I slutet
av februari lade åklagaren vid ICC fram de bevis
som han hade mot två personer, milisledaren Ali
Muhammad Al Abd-Al-Rahman (Ali Kushayb) och
landets minister för humanitära frågor Ahmad
Muhammad Harun.
Båda står anklagade för flera fall av brott mot
mänskligheten och krigsförbrytelser.
- Dagens beslut av ICC är ett viktigt steg för
offren i Darfur, sa Richard Dicker från
människorättsorganisationen Human Rights Watch
när beskedet om arresteringsorderna kom. Han
konstaterade också att Sudans regeringen nu är
ålagda att gripa de misstänkta.
Tidigare har regeringen avfärdat alla anklagelser
och sagt att ICC inte har något mandat att vare
sig undersöka misstänkta brott, eller åtala
sudanesiska medborgare. Att regeringen nu skulle
gripa de efterlysta är därför knappast troligt.
ICC har tidigare utfärdat fem arresteringsorder
mot misstänkta krigsförbrytare ur Ugandas
rebellrörelse LRA. För närvarande pågår också en
rättsprocess som rör övergrepp i Kongo-Kinshasa.
--

Dom i viktig serbisk rättsprocess

2007-04-10T15:09:00.000+02:00

Den serbiska krigsförbrytardomstolen dömde idag fyra personer för krisförbrytelser i samband med massakern i bosniska Srebrenica 1995. En person frigavs. Rättegången har bland annat uppmärksammats för att bevisningen till stor del byggde på videoupptagningar från själva brottet.

Domen är viktig av flera skäl. Dels är det den mest omfattande rättegång som den nationella, serbiska krigsförbrytardomstolen genomfört och ett bevis på att det är möjligt med fungerande, inhemska rättsprocesser av den här typen på Balkan. Dels innebär domen, tillsammans med de flera gånger tv-sända bevismaterialet, ett slutligt serbiskt erkännande av omfattningen av massakern i Srebrenica.

Serbien har länge bestridit de internationellt erkända uppgifterna om att mellan 7000 och 8000 personer avrättades i Srebrenica i juni 1995. På senare år har man visserligen officiellt medgivit att det nog ligger något i siffrorna, men den utbredda uppfattningen har ändå varit att det verkliga antalet döda var betydligt lägre och att övergreppens omfattning överdrivits. Det är en uppfattning som i och med den uppmärksamhet som rättegången har fått, håller på att förändras. Videobilderna från Srebrenica har öppnat många serbers ögon för att Srebrenica inte handlade om strider mellan två likvärdiga parter, utan om en ensidig serbisk offensiv och en konsekvent genomförd avrättning av Srebrenicas manliga, muslimska befolkning.

Andreas bloggar från Kosovo

2007-02-28T15:55:00.001+01:00

Under den närmaste veckan kommer Andreas att blogga från sin reportageresa till Kosovo. Fokus under resan kommer att ligga på Kosovos framtid, men också på frågor om rättvisa och försoning i en utsatt region.

Läs inläggen på Textverks reseblogg: www.reserapport.blogspot.com.

ICC:s åklagare presterar Darfur-bevis

2007-02-28T10:14:00.000+01:00

I går presenterade åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen, ICC, för första gången bevis som pekar ut två personer som misstänks för brott mot civilbefolkningen i Darfur, västra Sudan.

De två som åklagare Luis Moreno-Ocampo anser vara skyldiga är Ahmad Muhammad Harun, tidigare inrikesminister i Sudan och en av ledarna för den ökända janjaweed milisen, Ali Kushayb (även känd som Ali Muhammad Ali Abd-Al-Rahman).

Tillsammans anklagas de på 51 punkter för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Enligt åklagaren ska brotten ha utförts mellan augusti 2003 och mars 2004, de två utpekade männen ska ha varit högst ansvariga för övergreppen.

Kriget i Sudan har pågått sedan början av 2003, konflikten grundar sig i kampen om mark och har ställt bofasta bönder mot nomader. Enligt FN:s beräkningar har 200 000 personer dödats och omkring 2,5 miljoner är på flykt.

På våren 2005 hänförde FN:s säkerhetsråd fallet Darfur till ICC. Sudan, som inte är medlem av ICC, har avvisat gårdagens anklagelser.

Domare vid ICC ska nu ganska åklagarens material och besluta om de håller för en rättegång.

Serbien friat från folkmordsanklagelser

2007-02-26T16:32:00.000+01:00

I ett avgörande i FN-domstolen ICJ i Haag idag friades Serbien från anklagelser om folkmord. Däremot konstaterades att Serbien, under kriget i Bosnien, brutit mot internationell rätt genom att inte lyckas förhindra massakern i Srebrenica 1995 då omkring 8 000 bosnier dödades av bosnienserbiska styrkor.

Processen i Haag är historisk, eftersom det är första gången en rättslig prövning har gjorts av anklagelser om folkmord mellan två stater. Rättegången har i första hand tillmätts ett symbolvärde, snarare än att avgörandet skulle få några praktiska följder. Utfallet, sådant det nu blev, innebär att ICJ slår fast att det inte finns några bevis mellan det folkmord som begicks i Bosnien och de serbiska, statliga institutionerna.

Serbien har under hela rättegången ifrågasatt domstolens legitimitet, eftersom landet inte var medlem av FN under de år då förbrytelserna ägt rum; landet uteslöts ur FN 1992 då det forna Jugoslavien föll samman och medlemskapet återupptogs först 2001, då av Serbien-Montenegro, vilket idag endast är Serbien. Kriget i Bosnien pågick mellan 1992 och 1995. Domstolen har avfärdat ifrågasättandet av dess legitimitet.

FN-domstolen ICJ ska inte förväxlas med vare sig krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien, ICTY, eller den permanenta brottmålsdomstolen ICC, vilka även de håller till Haag. Det är tre rättsliga organ med helt olika arbetsområden och -uppgifter. ICJ är unik i det att den avgör mål och tvister mellan stater – inte individer. Den beskrivs ibland som ett slags skiljedomstol. Dess avgörande kan vara, men är inte automatiskt, tvingande, men anses allmänt som en mycket stark markering.

Nytt kapitel: Aldrig mer!

2007-01-30T21:01:00.000+01:00

Ex-diktatorn befinner sig i bön när luckan öppnas. Ett tiotal maskerade män, i trappan och på podiet under galgen, jublar och skriker ut sina förolämpningar. ”Tyrannen har fallit”. På de skakiga mobilvideo-sekvenser som redan några timmar senare cirkulerar på internet syns rycket när repet sträcks och därefter utbryter tumult som gör att kameramannen tappar koncentrationen.

Ögonblicken senare visas den dödes förvridna ansikte upp framför kameran. Ögonen är halvöppna och nacken böjd i en onaturlig vinkel. En annan videosekvens visar hur Saddam Husseins kropp placeras på en enkel kärra och körs bort.

Det är den 30 december. Avrättningen har förannonserats, men någon exakt tidpunkt har inte givits. När västvärlden vaknar denna lördagmorgon är allt över. Dödsdomen mot Saddam Hussein, avkunnad vid Iraks Speciella Tribunal, har verkställts i enlighet med irakiska lagar.

[...]

Läs fortsättningen på denna reviderade version av avslutningskapitlet till boken Till mänsklighetens försvar, genom att ladda ner kapitlet här (pdf).

Kritik när dödsdomen mot Hussein kvarstår

2006-12-27T11:23:00.000+01:00

Medan stora delar av västvärlden firade jul i helgen avslog Iraks Speciella Tribunal i Bagdad Saddam Husseins överklagan av dödsdomen mot honom. Den kommer nu därför att verkställas inom 30 dagar, i enlighet med landets lagar. USA hyllade omedelbart domstolens beslut medan EU kräver att dödsdomen inte verkställs.

Att USA hyllar domen är ingen överraskning. I och med dödsdomen blir det ingen fortsättning på rättegången och därmed slipper världen få höra Saddam Hussein berätta om hur han byggt upp sin krigsapparat med amerikansk hjälp – under kriget mot Iran – den krigsapparat som sedan använts för att begå de grymma övergrepp han står åtalad för och alltså även funnits skyldig till.

Jämte EU har en rad människorättsorganisationer, till exempel Human Rights Watch, med rätta uttryckt stark kritik mot hur hela rättegången mot Saddam Hussein har genomförts och avslutats. Det handlar inte om den åtalades eventuella skuld, om den är det få som tvivlar, men det handlar om en regelvidrig process som inte lever upp till internationell straffrättslig standard och vars legitimitet därför måste ifrågasättas. Det handlar också om att det utdömda dödsstraffet nu sätter stopp för sanningssökandet i en rad andra fall av grova övergrepp, bland annat de mot kurder i Irak.

Vi har tidigare skrivit om kritiken mot rättegångsförfarandet, läs mer här.

"Försoning är möjlig , om alla tar ansvar"

2006-12-14T15:24:00.000+01:00

Försoning och förlåtelse är möjlig, men det är upp till vara och en att förverkliga detta. När tillräckligt många människor rör sig åt samma håll, kommer det till slut att inträffa ett paradigmskifte. Men än har Sydafrika inte försonats, även om jag tror att det nu är möjligt och folk kan själva ta chansen och bli en del av denna resa. Om de vill.

Yvette Hardie är producent för teaterpjäsen Truth in Translation, en nyskriven pjäs som hade premiär i Rwandas huvudstad Kigali i augusti och som kommer på turné i Sverige i vår. Pjäsen handlar om en grupp översättare som arbetade vid landets Sanningskommission. Till skillnad från alla andra sydafrikaner kunde de aldrig vända bort blicken. Istället berättade de hela tiden två sidor av samma händelse offret och förövarens. Och ställdes oupphörligen inför frågan: vad är sanning?

På ett individuellt plan är det ofta inte ens möjligt att förlåta och det måste också respekteras. Ett första steg mot en förlåtelseprocess är att kunna få berätta sin historia. Och att någon annan lyssnar på den. Det är detta som Sanningskommissionen gjorde för Sydafrika, säger Yvette Hardie.

Problemet är när folk ser på kommissionen som om denna i sig skulle kunna skapa försoning. När de inser att den inte har gjort det, anser de att den har misslyckats.

Men dessa människor förstår inte att Sanningskommissionen i sig aldrig skulle kunna uppnå en nationell försoning. Den öppnade dörren för oss, det var början på något nytt. Truth in Translation ger åskådarna en möjlighet att än en gång ta itu med frågor om ansvar, förlåtelse och försoning.

Dödsdomen mot Saddam Hussein

2006-11-14T16:11:00.000+01:00

Dödsdomen mot Saddam Hussein bekräftar egentligen bara de farhågor som redan förts fram av en rad människorättskämpar, nämligen att Iraks Speciella Tribunal är något helt annat än de internationella straffrättsliga instanser som finns på andra håll i världen.

Rättegången mot Saddam Hussein har från första stund jämförts med till synes liknande rättegångar mot folkmördare och krigsförbrytare på Balkan eller i Rwanda. Det är en grovt missvisande jämförelse. Vid en närmare granskning framstår nämligen rättsprocessen i Bagdad som designad för att uppnå det som just nu har uppnåtts; en snabb fällande dom på den första åtalspunkt som tas upp, ett utdömt dödsstraff och, inte osannolikt, en verkställd avrättning inom en snar framtid.

Det handlar inte om skuldfrågan, inte om huruvida Saddam Hussein är en skurk eller inte. Det handlar om att rättegången mot Saddam Hussein knappast kan betraktas som rättvis – åtminstone inte enligt internationell straffrätt. Likväl är det i huvudsak under den förespeglingen som rättegången genomförts och bedömts.

Detta är olyckligt, eftersom Saddam Hussein enligt de flesta juridiska bedömmare skulle ha fällts även vid en internationell tribunal som respekterade hans rättigheter och som följt internationella normer för den här typen av rättegångar.

Att ställa Saddam Hussein inför rätta vid den permanenta brottmålsdomstolen i Haag, ICC, vore inte möjligt, eftersom den endast får ta sig an brott begångna efter juni 2002. Däremot skulle en internationell tribunal under FN-flagg, av samma typ som den för före detta Jugoslavien och för Rwanda åtnjuta en helt annan legitimitet än den nu bristfälliga ”Iraks Speciella Tribunal”. En möjlighet, som ibland förespråkats, hade varit att utforma en internationell, arabisk tribunal. Kompetenta internationella straffrättsjurister finns i bland annat Egypten, Tunisien och Jordanien. Och kanske borde i så fall en sådan tribunal ha placerats i till exempel Jordaniens huvudstad Amman, där säkerheten för dess personal i högre grad kunnat garanteras.

Symbolvärdet i en folkmordsdom

2006-10-30T11:09:00.000+01:00

I förra veckan meddelades domen mot Momčilo Krajišnik, vid ICTY i Haag. Den tidigare talmannen i det bosnienserbiska parlamentet dömdes till 27 års fängelse för krigsförbrytelser under kriget i Bosnien. Han frikändes från åtalet om folkmord.

Egentligen var inte detta särkskilt överraskande; bevisen mot Krajisnik när det gäller folkmord var svaga. Likväl skapade domen bestörning hos bland annat representanter för de stora skarorna organiserade offer från Balkan-krigen, vilka ansåg att de berövats en viktig del i upprättelsen.

Mönstret känns igen. Inte minst från rättegången mot Slobodan Milošević, där precis samma argument ofta hördes: "om han frias från folkmord så har tribunalen misslyckats att ge offren sin rättmätiga upprättelse".

Det visar vilken oerhört stark symbolbetydelse "folkmord" tillmäts. Kanske oproportionerligt stor - åtminstone i den internationella debatten. Händelserna i Srebrenica, då närmare 8 000 muslimska pojkar och män avrättades var onekligen ett fall av folkmord. Två personer har hittills dömts för detta, men fortfarande har ingen "betydande ledare" kunnat knytas till händelsen. Milošević hade troligtvis inte heller fällts för folkmord om rättgången fått avslutas. Men han hade fällts på många av de övriga punkterna i åtalet och han hade fått tillbringa resten av sitt liv i fängelse. Liksom de flesta av de 46 personer som ICTY har hunnit avkunna fällande domar emot.

Juridiskt sakkunniga är i det här avseendet överens med många av de människor som jag träffat i byarna kring Srebrenica och på annat håll på Balkan; Det finns inget självändamål att döma någon för folkmord - det viktigaste är att rättvisan har sin gång, på ett så klanderfritt sätt som möjligt. Därmed inte sagt att ICTY är en alltigenom fri, rättvis och framgångsrik rättsinstans - det vore ett rent felaktigt påstående - men det sätter in brottsrubriceringen "folkmord" i sitt sammanhang.

Spännande diskussion om Bosnien

2006-10-10T16:57:00.000+02:00

I samband med måndagens vernissage för fotografen Adam Haglunds utställning "...där börjar livet" på Zenit i Malmö, höll vi gemensamt ett kortare föredrag med efterföljande diskussion om Bosnien; igår, idag och imorgon.

Det utvecklade sig till ett intressant samtal och inte överraskande hade den mestadels bosniska publiken tänkvärda, känslosamma och i flera fall kritiska synpunkter. Kontentan är att det är svårt att se skogen för alla träd. Vi reser alla med våra filter, vare sig vi gör det i vårt närområde eller i ett delvis främmande land.

Den främsta invändningen mot vår bild av Bosnien var att vi valt att berätta den mot bakgrund av det som varit; mot bakgrund av kriget och de drygt tio år av återhämtning som har följt. Det är förstås en rimlig åsikt. En utställning om dagens Bosnien skulle lika gärna ha kunnat handla om unga människor som dricker espresso på kaféerna i Sarajevo, om killarna som spelar fotboll på grusplanerna i Zenica, eller om en kväll på Diskotek Srebrenica.

Vi har valt en annan ingång. Vi ställer oss frågan vad som händer med ett land som gått igenom ett grymt krig sprunget ur till stor del konstruerade motsättningar, som har sett krigsförbrytelser och folkmord begås, och som fortfarande brottas med att få det officiella samhället att fungera. I det perspektivet är det omöjligt att väja för historien, för kriget.

Och vi fick medhåll. Av någon anledning (kanske en slump) var det i första hand de unga kvinnorna som ställde upp på påståendet om att det som varit har, och måste ha, en plats i nuet. Att om vi någon gång med trovärdighet ska kunna yttra "aldrig mer" så går det inte att bara rusa vidare.

Samtidigt, och det tänker jag ta till mig som en lärdom, så har jag stor förståelse för att man kommer till en punkt då dåtiden och pratet om kriget står en upp i halsen. Då bilder på gravplatser och sönderskjutna hus inte längre känns meningsfulla. Bosnien kommer, som många andra konfliktdrabbade länder, för lång tid framöver att få leva med att vi utomstående etiketterar och gör urval i vad vi kan och vill ta till oss. Det är en ömsesidig process att bearbeta det faktumet.

Besök utställningen på Zenit, Kommendanthuset, Malmöhusvägen i Malmö, eller se den på nätet: www.adamhaglund.se och fundera över hur ni själva ser på saken.

ICC lägger fram sitt första åtal

2006-08-31T17:47:00.000+02:00

Thomas Lubango, ledaren för den kongolesiska milisgruppen Union des Patriotes Congolais (UPC) i Kongo-Kinshasa, blir den förste som åtalas vid internationella brottmålsdomstolen (ICC).

Thomas Lubango greps förra året och anklagas i åtalet för att ha värvat barn och använt dem som soldater.

– Det här fallet är ett stort steg framåt i kampen mot brott som begås mot barn. Värvning av minderåriga är något som förstör liv och framtid för tusentals barn i världen. Det här rättsfallet kommer att belysa problemet och bidra till att denna typ av brott stoppas, sa chefsåklagaren Luis Moreno-Ocampo då han tillkännagav åtalet.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) välkomnade åtalet men sa samtidigt till brittiska BBC att mer behöver göras. Andra brott som våldtäkt, tortyr och summeriska avrättningar får inte gå ostraffade.

Trots att det officiellt har varit fred i Kongo-Kinshasa sedan 2002, har oroligheterna i östra delarna av landet, främst i Ituri-regionen, fortsatt.

Ny tid för utfrågning på Bok & Bibliotek

2006-08-31T13:30:00.000+02:00

Utfrågningen om Till mänsklighetens försvar, i Frilans Riks regi den 21/9, är flyttad till klockan 09.15 samma dag. Plats: Snackbar-scenen i F-hallen.

Träffa oss på Bok & Bibliotek

2006-08-29T13:32:00.000+02:00

Den 21-24 september är det bokmässa, Bok & Bibliotek, i Göteborg, som vanligt. Vi finns förstås där för att prata om Till mänsklighetens försvar. Kom förbi förlagets monter (B09:07) eller träffa oss i samband med någon av våra programpunkter:

Torsdag 21/9, kl 10.00-11.00: Utfrågning om arbetet med boken, arrangerat av Frilans Riks. Plats ej bestämd. Se www.textverk.se för mer information.

Lördag 23/9, kl 13.20-13.40: Samtal om krigsförbrytelser, internationell rättvisa, sanning och försoning, på Stora Scenen, Internationella torget.

Vi ses på Bok & Bibliotek!

"Det krävs politisk vilja"

2006-07-13T17:15:00.000+02:00

– Jag tror att makthavare är uppriktiga när de säger ”aldrig mer ska vi tillåta krigsbrott och folkmord”, men det är ett olyckligt ordval. Vi ska inte tro att vi kan skapa garantier för att grymheter, som förintelsen eller folkmordet i Rwanda, ska hända igen. Det kan komma att hända igen, men vi måste anstränga oss och vi måste vara medvetna om faran.

Det säger före detta statsministern och tillika FN-utredaren Ingvar Carlsson som jag tidigare idag samtalade med om hans erfarenheter och synpunkter från att ha utrett FN:s ansvar för att inte folkmordet i Rwanda stoppades. Den rapport han skrev, på uppdrag av FN, har nu närmare sex år på nacken men är fortfarande aktuell, som ett dokument över det internationella samfundets oförmåga att agera i tid.

Ingvar Carlsson säger att han tror att vi idag är bättre rustade om en en situation som den i Rwanda 1994 skulle uppstå igen. Men personligen vill han se en än starkare beredskap, gärna i form av en permanent styrka under FN-ledning som kan stå redo att ingripa när situationen så kräver. Hade man haft det i Rwanda så hade folkmordet antagligen kunnat förhindras, säger han.

– Men, tillägger han, det krävs också en politisk vilja att göra något. Bristen på just politisk vilja att ingripa anser jag var en av de viktigaste faktorerna till att inget gjordes för att stoppa folkmordet i Rwanda, trots att förhållandevis små resurser hade krävts. Jämför det med Irak där det fanns en stark politisk vilja att intervenera, trots att det skulle bli oerhört kostsamt. Skillnaden förklaras förstås av ekonomiska motiv, det vill säga det beror på oljan. Men vi måste komma dithän att vi tycker att det är värt att ingripa för att skydda mänskliga rättigheter som sådana.

Fler positiva recensioner

2006-06-29T09:58:00.000+02:00

Idag recenserade Göteborgs-Posten Till mänsklighetens försvar, med bland annat följande omdöme:

”Boken är saklig utan att någon gång bli platt eller livlös och internationell straffrätt blir i Espelunds och Karlssons tappning både spännande och lättläst. De juridiska teknikaliteterna och de bakgrunder som ges är en viktigt del i framställningen men tar aldrig överhanden utan blir ett stöd för de berättelser om mänsklig grymhet, upprättelse och försoning som gör boken så läsvärd.” (Eva-Lotta Hultén, GP, 2006-06-29).

I förra veckan kom även Svenska Freds tidning Pax med sin recension:

”Författarna lyckas att, med imponerande aktualitet, berätta i sig fristående berättelser och historier och sätta in dem i det sammanhang som är internationell straffrätt. Det hela är mycket pedagogiskt [---]. Språket är journalistiskt och skickligt utformat, särskilt i reportageavsnitten. Författarna vet uppenbarligen hur man gör för att fånga läsarnas intresse.” (Linda Åkerström, Pax, nr 3/06).

Läs om ytterligare recensioner på förlagets hemsida för boken: www.tillmansklighetensforsvar.se.

"Det handlar inte om rättvisa"

2006-06-27T14:21:00.000+02:00

BELGRAD/SERBIEN:
– Om man vill utkräva skuld i juridisk mening för de brott som begicks på Balkan för ett drygt decennium sedan så krävs en annan process än den vid Haag-tribunalen. Det som sker där handlar inte om rättvisa utan om politiska ”rättegångar”.

Det säger Ljubiša Rajić, professor i statsvetenskap och nordiska språk på Belgrad Universitet, när vi träffar honom på hans vindsrum i en avlägsen del av universitetsbyggnaden. Boktravarna letar sig upp längs väggarna och når taket på flera ställen. Fönstren är smutsiga. Professorn letar runt en stund för att hitta stolar åt oss, själv sätter han sig och lutar huvudet i handen, stödd mot en bok om svensk 1800-talshistoria.

Han säger att han tycker att det är mycket tveksamt om bevisen mot ex-presidenten Slobodan Milošević skulle ha varit tillräckliga i en fullvärdig, juridisk rättegång. Därmed inte sagt att Milošević var oskyldig, tvärtom, men de former under vilka han ställdes till svars var enligt Rajić fullständigt felaktiga och orättfärdiga.

– Det har handlat mycket om Milošević i väst, vilket är lite synd. För oss här var han nämligen rätt ointressant eftersom han var historia redan när han utlämandes till Haag. Vid det laget hade vi besegrat honom och tillsatt någon slags demokratisk regering i hans ställe. Men det är ändå intressant att notera, när det gäller ICTY i Haag, att medan det tog en förmiddag att konstatera att Nato inte begått några som helst krigsförbrytelser på Balkan, så hade man ännu efter sex år inte kommit fram till något avgörande i samma fråga när det gäller Milošević. Tyder det på en rättvis rättsprocess?

Han tillägger:

– Med det upplägg som processerna vid Haag-tribunalen har så sänder det internationella samfundet signaler som säger ”begå hur mycket brott du vill, bara du har mycket goda skäl för varför du ska undgå straff”. Det är inte rättvisa. Jag skulle vilja se en juridisk process där alla skyldiga åtalas och döms oavsett vilka konsekvenser det får.

Taylor flögs till Haag

2006-06-21T12:59:00.000+02:00

Liberias före detta president Charles Taylor flögs i går till Haag i Nederländerna där rättegången mot honom kommer att äga rum. Den tredje april gjorde Taylor sitt första framträdande inför Specialdomstolen för Sierra Leone (SCSL) i Sierra Leones huvudstad Freetown. Taylor står anklagad för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och brott mot humanitär rätt. Han har förklarat sig icke-skyldig till samtliga åtalspunkter.

Rättegången i Haag kommer att ske i Internationella brottmålsdomstolens lokaler, men under SCSL:s jurisdiktion.

- Nu när Taylor är i Haag, finns en risk att rättegången kommer att kännas mindre meningsfull och allt för långt bort för de människor som var mest berörda av brotten. Domstolen måste försäkra sig om att rättegången syns och hörs i Sierra Leone och resten av Västafrika, sa i går Richard Dicker från Human Rights Watch.

Storbritanniens beslut öppnar vägen för rättegången mot Taylor

2006-06-19T22:43:00.000+02:00

Storbritannien har gått med på att låta Liberias före detta president Charles Taylor avtjäna sitt straff i brittiskt fängelse om han döms. Charles Taylor är åtalade vid Specialdomstolen för Sierra Leone (SCSL) för krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och brott mot humanitär rätt.

Beslutet av Storbritannien banar väg för att Taylors rättegång ska kunna inledas. Den förre detta presidenten greps i slutet av mars då han försökte lämna Nigeria där han levt i exil de senaste tre åren. Men SCSL begärde att rättegången av säkerhetsskäl skulle hållas i nederländska Haag i stället för i Sierra Leones huvudstad Freetown. Att låta en långdragen rättsprocess äga rum i Sierra Leone skulle kunna äventyra den sköra stabiliteten i Västafrika.

Nederländerna har gått med på att stå som värdland för rättegången under förutsättning att Taylor förs till ett tredje land efter den slutliga domen.

Samtidigt som Storbritanniens beslut välkomnas på många håll finns det en baksida med beslutet att flytta rättegången. Än en gång kommer ett statsöverhuvud som åtalats för de grövsta av brott att prövas långt borta från de platser där brotten begicks. Och där offren väntar på upprättelse och en rättvis dom.

"Haag-tribunalen är ett misslyckande"

2006-06-16T19:21:00.000+02:00

BELGRAD/SERBIEN:
Timmarna före Serbien och Montenegros ödesmatch mot Argentina i fotbolls-VM träffar vi tidigare utrikesministern Goran Svilanović på hans kontor i Belgrad. Han talar länge och gärna om Kosovofrågan, om ett framtida EU-inträde för Serbien, och om den sittande regeringens samarbete – eller brist på samarbete – med Haag-tribunalen.

– Haag-tribunalen har blivit en icke-fråga här. Det är inte längre någon som bryr sig. Tribunalen är ett fullständigt misslyckande, som jag ser det, vilket är en svår och irreparabel förlust för den internationella rättvisan, säger han.

Själv har han varit chef för kommittén för samarbete med ICTY, Haag-tribunalen, och han ledde den serbiska delegationen vid förhandlingarna om den nya permanenta brottmålsdomstolen, ICC. Hans hårda kritik mot ICTY bottnar i konstaterandet att den har slösat bort värdefull tid på nonsens. Timmar, dagar och veckor har ägnats åt att diskutera serbisk historia och andra, som Svilanović uttrycker det, obetydligheter.

– Jag trodde att det skulle handla om att människor faktiskt har dött. Mördats. Istället har man låtit personer som Milošević hålla brandtal för den serbiska saken, helt utan att kommentera det åtal som riktas mot honom.

Därför är det också med en axelryckning som han bemöter frågan om Ratko Mladić eventuella utlämnande till Haag.

– Visst, de kan väl få honom. Men det spelar ingen roll. Det är ingen som kommer att ta en rättsprocess mot honom på allvar. Personligen tycker jag att det är mycket sorgligt. Jag hade stora förväntningar på Haag, men jag är djupt besviken idag, suckar han.

Utanför hans kontor samlas fotbollssuportrarna för att se matchen mot Argentina på storbildsskärmen vid Terazije. De kommer också att bli besvikna. Förslust med 6-0 och Serbien och Montenegros sista VM under gemensamt namn är i praktiken över. Den återstående matchen mot Elfenbenskusten på onsdag blir av akademisk betydelse.

Kan och vill Serbien utlämna Mladić?

2006-06-16T00:22:00.000+02:00

NIŠ/SERBIEN:
– Att Ratko Mladić inte utlämnas till tribunalen i Haag beror på att premiärminister Vojislav Kostunica inte vill det.

Det säger Žoran Živković, före detta serbisk premiärminister, när vi träffar honom på hans kontor hemstaden Niš, ungefär tre timmars bussresa söderut från Belgrad.

– Människor frågar ”varför lämnar inte Serbien ut Mladić till tribunalen?”. Jag kan inte svara för dagens makthavare, men när jag var premiärminister var svaret enkelt: jag visste inte var han fanns. Mitt problem var att omvärlden inte trodde mig. Så jag tog hit utländska experter som kunde konstatera att vi gjorde vad vi kunde. De experterna slängde Kostunica ut när han kom till makten.

Žoran Živković har dragit sig tillbaka från den storpolitiska arenan. Idag driver han en liten firma som importerar argentinskt vin till Serbien. Och han är ordförande för organisationen Milenijum som bland annat arbetar för att främja demokratiska värderingar hos ungdomar och studenter.

På väggen hänger ett målat porträtt föreställande Zoran Djindjić, Živkovićs företrädare och nära vän som mördades av radikala nationalister i mars 2003. Ljuset faller in genom de stora fönstren. Živković sitter där han, enligt tolken, alltid brukar sitta, i den röda skinnsoffan med ljuset bakom sig. Han lyssnar på frågorna på engelska, men svarar sedan på serbiska. När tolken översätter fel rättar han henne.

– Jag vet inte var Mladić finns och jag är inte ens säker på att han är i Serbien. Men om han är här så skulle Kostunica kunna lämna ut honom. Det är jag övertygad om. Men Kostunica har inte samma inställning som jag och Djindjic hade. Vi utlämnade Milosevic. Just like that, säger han och knäpper med fingrarna.

Det var på morgonen den 28 juni som Zoran Djindjic i hemlighet samlade sin serbiska regering, däribland Živković som då var vice premiärminster. De enades om att Milošević, som då satt i förvar i ett fängelse i Belgrad skulle utlämnas. Senare samma kväll hämtades ex-presidenten av serbisk polis, han flögs med helikopter till en amerikansk militärflygplats i Tuzla och direkt vidare till Haag. Vojislav Kostunica, då Jugoslaviens president och motståndare till att lämna ut Milosevic till Haag-tibunalen, underrättades aldrig. Den federala jugoslaviska polisen eller militären kopplades aldrig in .

– Kostunica har aldrig haft några problem med Milošević eller Mladić. Däremot har han problem med vad de lämnat efter sig, säger Živković.

Reaktioner på boken

2006-06-06T10:41:00.000+02:00

Reportageboken Till mänsklighetens försvar som lanserades för ett par veckor sedan har fått ett mycket positivt bemötande.

Studio Ett i P1 direktsände en författarintervju i samband med lanseringen, vilken i sin tur besöktes av ett 70-tal inbjuda gäster. Ett flertal organisationer och arrangemang har bokat föredrag och exemplar av boken och Göteborgs centrala skolbibliotek har köpt in tre klassuppsättningar. De traditionella boklådorna har också börjat inkomma med sina beställningar. Mer beställningsinformation finns på www.tillmansklighetensforsvar.se.

Hittills har boken recenserats i NSD och Helsingborgs Dagblad. Ett utdrag:

"I den ambitiösa reportageboken Till mänsklighetens försvar skissar journalisterna Görrel Espelund och Andreas Karlsson med start i Nürnbergrättegångarna den utveckling som lett fram till att Taylor nu kan straffas. Även om författarnas inställning i grund och botten är att utvecklingen av den internationella rättsapparaten är av godo, så undviker de inte problemen."

Petter Larsson i Helsingborgs Dagblad.

Charles Taylor till Specialdomstolen

2006-04-03T13:48:00.000+02:00

En av världens mest eftersökta personer, Charles Taylor, lämnades den 29 mars över till Specialdomstolen i Sierra Leone (SCSL). Taylor står åtalad för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under inbördeskriget i Sierra Leone.

Det var länge osäkert om Taylor någonsin skulle ställas till svars för de brott som han misstänks för. Till och med när Nigeria hade gått med på att utlämna den forne liberianske presidenten till Liberia – lyckades Taylor spela sina efterföljare ett sista spratt.

Han försvann från den lyxvilla i Nigeria där han suttit i asyl sedan 2003, men greps senare när han var på väg att passera gränsen till Kamerun. Samma dag, den 29 mars, flögs han via Liberia till Sierra Lenoes huvdstad Freetown.

Att Charles Taylor nu är gripen är en stor seger för domstolen. SCSL har tidigare stått inför problemet att fyra av de 13 åtalade har antingen varit döda eller på fri fot.

Gripandet av Taylor – och den förestående rättegången – är ytterligare ett bevis på att forna stats- och regeringschefer inte längre kan åtnjuta åtalsimmunitet.

I ett försök att strama upp och fokusera rättegången har det ursprungliga åtalet krympts från 17 till 11 punkter. Möjligen en lärdom som SCSL har dragit från systertribunalerna ICTY och ICTR.

Vidare diskuteras nu om domstolsförhandlingarna ska hållas i Haag i stället för Freetown på grund av säkerhetsskäl. Taylor har fortfarande stort inflytande i regionen och en rättegång mot honom kan påverka den mycket sköra freden i Sierra Leone och Liberia.

Rättegången kommer däremot inte att kunna överföras till den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) eftersom brotten som Taylor är anklagad för begicks före 2002. Skulle en rättegång äga rum i Haag, kommer denna att hållas inom ramarna för SCSL:s jurisdiktion.

Vad betyder Milosevics död?

2006-03-11T19:06:00.000+01:00

I samband med Slobodan Miloševićs död tidigare idag hamnar FN-tribunalen i Haag återigen i sökarljuset. Den plötsliga händelsen aktualiserar frågor om tribunalens effektivitet och legalitet. Det sätter press på Seriben vad gäller att finna och utlämna den eftersökte Ratko Mladić och den ställer inte minst frågan om offrens upprättelse på sin spets.

Förutom en uttömmande genomgång av Fallet Milošević kommer Till mänsklighetens försvar, som släpps i april, att innehålla en analys av vad Slobodan Milošević död betyder för Haag-tribunalen, för internationell straffrätt och för alla tusentals offer från krigen på Balkan. Vi talade idag med Slobodan Miloševićs försvarsadvokat Steven Kay som i boken kommer att ge sin syn på hur rättegången fick sitt slut och vad hans kliets död betyder i ett större perspektiv. Till mänsklighetens försvar innehåller även intervjuer med bland andra mannen som lade grunden för åtalet mot Milošević, tidigare chefsåklagaren Richard J. Goldstone.

Nu kommer "Till mänsklighetens försvar"

2006-03-09T10:26:00.000+01:00

Den 25 april släpps boken Till mänsklighetens försvar – Iakttagelser av krigsbrott, tribunaler och försoning, skriven av journalisterna Görrel Espelund och Andreas Karlsson. Det är en reportagebok som diskuterar de brännande aktuella frågor om rättvisa och försoning som dyker upp i samband med snart sagt varje större konflikt där övergrepp på den humanitära rätten begås. Vad är folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten? Vem ska ansvara för att de som gör sig skyldiga till dessa brott döms? Och vem ska se till att offren får upprättelse – om det ens är möjligt?

Till mänsklighetens försvar tar med journalistikens medel med läsaren på en resa. Boken rör sig mellan juridiska processer, intervjuer med den internationella straffrättens främsta företrädare, och den verklighet som råder för människorna i de länder där folkmord och krigsförbrytelser har trasat sönder tillvaron. Försök att skipa rättvisa i nationella och internationella instanser ställs mot offrens tankar och funderingar; på gräsrotsnivå är försoning inte alltid lika självklar i praktiken som den framstår i teorin.

Nedan finns en översikt över bokens innehåll. Läs mer om den och beställ ditt exemplar på www.tillmansklighetensforsvar.se.

Författarna: Görrel Espelund har rapporterat från den afrikanska kontinenten sedan 1994. Hon har bland annat specialiserat sig på utvecklingsfrågor och mänskliga rättigheter. Andreas Karlsson har bevakat rättegångarna vid FN-tribunalen i Haag och rapporterat från Balkan och Östeuropa. Båda författarna är knutna till Frilansgruppen Textverk i Göteborg. Läs mer på www.textverk.se.

Bokens förord är skrivet av Lennart Aspegren, tidigare domare vid Rwanda-tribunalen och undergeneralsekreterare i FN.

Kapitelöversikt:

1. Fallet Milosevic.
Rättegången mot Slobodan Milošević, vid FN-tribunalen i Haag är en av de mest uppmärksammade rättsprocesserna i historien. Den har ställt formerna för den internationella rättvisan på sin spets, inte minst vad gäller legitimitet och legalitet. Dessa frågor diskuteras och blandas med återbesök på platser som Sarajevo och Srebrenica och samtal med människorna där om hur de ser på den rättvisa som skipas å deras vägnar.

2. Begreppen myntas
Ambitionen att åtala och döma internationella krigsförbrytare runtom i världen har sitt ursprung i Nürnberg-processerna efter andra världskriget. I en historisk överblick sätts dagens krigstribunaler in i sitt sammanhang.

3. Folkmordet
Under ett hundra dagar 1994, mördades 937 000 rwandier i ett planerat folkmord. Ett av de grövsta i modern tid. FN-tribunalen i Arusha arbetar med att utreda de ohyggliga brott som begicks då, men brottas med ett stort problem: om rättvisa ska skipas så måste den synas och kännas för de drabbade. Läsaren får möta såväl misstänkta folkmördare, som människorna i byarna i Rwanda, och höra dem ge sin syn på rättvisa och försoning.

4. Ofattbara åtalspunkter
Brott mot krigets lagar, folkmord och brott mot mänskligheten. För att förstå de till synes obegripliga åtalspunkterna som är aktuella i det här sammanhanget krävs en del tankemöda. Vad är "krigets lagar"? Vad är ett "folk"? Vad är "mänskligheten"? Går det att föra krig utan att göra sig skyldig till någon av dessa åtalspunkter? Och hur bevisar man att dessa brott har begåtts?

5. Mot en ny rättvisa
Den permanenta, internationella brottmålsdomstolen, ICC, inrättades i juni 2002 efter att 90 länder ratificerat dess stadgar. Vägen dit har varit lång och fortfarande har långtifrån alla frågetecken rätats ut. Många av det internationella samfundets viktigaste länder är inte med på tåget, och strikta stadgar reglerar manöverutrymmet. Så vilken räckvidd och slagkraft har ICC – egentligen?

6. Den amerikanska vägen
USA har genom historien spelat en mycket viktig roll för upprätthållandet av den humanitära rätten. Landet har också en historia av flagranta brott mot densamma. På senare år har USA bland annat profilerat sig som en av den nya internationella brottmålsdomstolens mest styvnackade motståndare. Varför? Vad är man rädd för? Hur motiverar USA för omvärlden att man vägrar ställa upp bakom ICC? Vad skulle hända om USA samarbetade med ICC?

7. Sanning utan rättegång
Sydafrika valde att söka sanningen genom frivillighet, efter apartheidregimens fall. Offer och förbrytare inbjöds att berätta om brott som begåtts. De som brutit mot de mänskliga rättigheterna, men som valde att tala om hela sanningen, belönades med amnesti. De som inte trädde fram löper fortfarande risk att åtalas. En lång rad länder har valt en liknande väg. Men en frivillig sanning är sällan hela sanningen. Ändå kan en del av sanningen vara att föredra framför total tystnad. Räcker en sanningskommission för att offren ska få upprättelse?

8. Det Västafrikanska experimentet
Efter inbördeskriget i Sierra Leone, upprättade landet både en sanningskommission och en FN-stödd krigsförbrytartribunal. Det internationella och det lokala rättsväsendet skulle samarbeta. Men den inbördes relation har inte alltid varit glasklar och det har ställt till problem och skapat misstro och osäkerhet bland de som kommissionen och tribunalen ska tjäna. Vem ska åtalas och var? Varför tillåts många av de fotsoldater som utförde handlingarna gå fria och hur ska de någonsin kunna återintegreras bland de drabbade?

Förhandsboka Till mänsklighetens försvar

2006-02-23T13:56:00.000+01:00

För närvarande pågår de sista sättnings- och korrekturomgångarna av Till mänsklighetens försvar. Boken kommer att lanseras den 25 april vid en tillställning i Göteborg, och dagen därpå i Stockholm. Hör av er för mer information: info@textverk.se

Passa också på att redan nu förhandsbeställa boken, eller reservera recensionsexemplar. Besök: www.tillmansklighetensforsvar.se, för ytterligare upplysningar.

Lennart Aspegren skriver förord

2005-11-30T16:18:00.000+01:00

FN-domaren Lennar Aspegren kommer att skriva förord till Till mänsklighetens försvar. Svensken Lennart Aspegren tjänstgjorde som domare vid Rwanda-tribunalen, ICTR, i Arusha och som undergeneralsekreterare i FN, mellan 1995 och 2000. Han ingick i dommarteamet som avkunnade den första fällande domen för folkmord någonsin. Det skedde hösten 1998 i det uppmärksammade Akayesu-målet - en rättegång som har fått stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av internationell straffrätt. Lennart Aspegren är idag en eftertraktad och flitigt anlitad expert i humanitär rätt och mänskliga rättigheter.

Uganda avvaktade efter ICC:s order

2005-11-30T16:06:00.000+01:00

I Uganda är känslorna efter ICC:s arresteringsorder för fem rebelledare i landet avvaktande; i nästan alla läger finns det de som är för och de som är emot domstolen. Kriget i norr har pågått sedan 1986 och Uganda är i dag ett delat land. I söder lever folk i fred och utvecklingen har gått framåt – inte minst med hjälp av det utländska biståndet som motsvarar hälften av landets statsbudget. Men i norr lever befolkningen i fruktan. Omkring 1,5 miljoner människor, det vill säga 90 procent av befolkningen, har tvingats lämna sina hem. De flesta har tvingats att bosätta sig i så kallade säkra läger som regeringen har byggt för att skydda befolkningen från rebellgruppen LRA:s attacker.

Medan de internationella reaktionerna på ICC:s arresteringsorder har varit positiva, har reaktionerna i norra Uganda varit avvaktande. Många fruktar att LRA kommer att förnya sina attacker och tilltron till armén och dess möjligheter att gripa rebelledaren Joseph Kony är inte särskilt stor. Den stora nyckelfrågan är vem som ska gripa de eftersökta. ICC själv har inga möjligheter att agera utan måste förlita sig på enskilda staters polis och militär – vilket är en av domstolens svaga punkter

– Kony har gäckat armén i nära 20 år och det känns hopplöst. Om världen tycker att Kony ska ställas inför rätta så borde världen också hjälpa till att gripa honom, säger Angelo Banya administratör vid Ker Kwaro, en institution som består av 50 traditionella ledare

Tillsammans med sina kollegor hävdar han att de traditionella ledarna inte är emot ICC – men anser att tidpunkten för arresteringsorderna är fel. Landets amnestilagar, där rebellerna erbjuds åtalsimmunitet i utbyte mot att de lägger ner vapnen, är fortfarande i kraft och budskapet kan tyckas motstridigt. Istället för en juridisk rättvisa förespråkar de traditionella ledarna samtal och dialog.

– Våra traditionella rättssystem bygger på förlåtelse och strävar efter att bryta en ond cirkel av hämnd. Om Kony hade kommit tillbaka och erkänt sina brott hade han blivit förlåten. Vi hade sedan kunnat utföra olika ritualer och livet hade kunnat börja på nytt, säger Latim Geresome, sekreterare vid Ker Kwaros kulturella avdelning.

Kompletterande resa till Uganda

2005-10-17T15:46:00.000+02:00

Med anledning av ICC:s arresteringsorder för fem ledare inom rebellrörelsen LRA, reser Görrel Espelund idag till Uganda för kompletterande research till Till mänsklighetens försvar. En förhandsrapport kommer att publiceras här så snart det är möjligt och den kompletta rapporteringen kommer att finnas i kapitlet om ICC.

Stor ICC-nyhet missades i media

2005-10-17T09:44:00.000+02:00

Det borde ha blivit en stor nyhet. Men när den omhuldade internationella brottmålsdomstolen i Haag, ICC, bekräftade sina första arresteringsorder i fredags, så gick det närmast spårlöst förbi i mediabruset.

Att nyheten borde ha fått mer uppmärksamhet beror inte på att arresteringsordern gällde fem rebelledare i Uganda – det var ganska okontroversiellt – utan för att ordern är det första tecknet på att ICC faktiskt åstadkommer något.

International Criminal Court, ICC, inrättades för tre år sedan och ska vara en permanent domstol för att utreda och döma i fall som rör krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Den har kallats den största milstolpen i humanitär rätt sedan Genèvekonventionen och Folkmordskonventionen antogs i början av 1950-talet.

Men sedan domstolen började arbeta på allvar för tre år sedan har det varit ganska tyst. Vi har fått veta att åklagaren börjat utreda misstänkta krigsbrott i Uganda och i Demokratiska Republiken Kongo. Vi har också fått veta att situationen i Darfur har hamnat på ICC:s bord, efter en omröstning i FN:s säkerhetsråd i våras. Något resultat av utredningarna har däremot inte blivit officiellt och det har lett till att åklagaren har kritiserats för att vara ineffektiv – kanske rentav feg.

Domstolen ICC avhandlas i ett särskilt kapitel i Till mänsklighetens försvar. Där diskuteras bland annat dess tillkomst, mandat, trovärdighet och inte minst framtid, med högt uppsatta personer inom och utanför domstolen. Bland intervjupersonerna kan nämnas ICC:s president Philippe Kirsch, Internationella advokatsamfundets ordförande Mark Ellis, Human Rights Watch ordförande Kenneth Roth och David J Scheffer, tidigare amerikansk ambassadör för mänskliga rättigheter och mannen som förhandlade om ICC:s stadgar för USA:s räkning.

Den amerikanska vägen

2005-09-21T17:16:00.000+02:00

Medan den internationella brottmålsdomstolen, ICC, fortfarande befann sig på idéstadiet var USA en av de främsta aktörerna när det gällde att lägga grunden för domstolen. Denna positiva hållning övergick senare i tveksamhet när domstolens stadgar, Romfördraget, skulle förhandlas fram 1998, och övergick därefter i dagens uttalade och aggressiva motstånd mot ICC.

Hur förklarar man USA:s helomvändning beträffande ICC? Vad är det som gör att ett land som berömmer sig av att vara världens främsta demokrati och rättsstat inte kan tänka sig att delta i en internationell domstol som syftar till att ställa krigsförbrytare och folkmördare inför rätta?

Svaret har flera dimensioner. Dels är det en ideologisk fråga – att makt aldrig ska delegeras till en instans som USA inte kontrollerar fullständigt, dels handlar det om ren självbevarelse, det vill säga en oro för att landets egna politiska och militära ledare ska riskera att hamna i situationer där de kan komma att utredas och i värsta fall åtalas och dömas av ICC. Så här kommenterade amerikanske Kenneth Roth, ordförande för den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch, det hela när vi pratade med honom häromdagen:

– Det går inte längre att säga att vårt rättssystem fungerar som det ska. USA har bedrivit systematisk tortyr, inte minst i Irak, och sedan har administrationen gjort allt man kan för att dölja det. Det yttersta ansvaret har inte utretts på ett tillfredsställande sätt. Därför bör administrationen också ha anledning att frukta den internationella rättvisan.

I kapitlet om Den amerikanska vägen utvecklar Kenneth Roth, liksom bland annat Internationella Advokatsamfundets ordförande Mark S Ellis och den amerikanska forskaren Samantha Power, författare till boken "A Problem From Hell – America in the Age of Genocide", sin syn på hur USA hanterar humanitär rätt och frågor om folkmord. Kapitlet tar också upp hur USA genom historien, systematiskt och konsekvent, har undvikit att ingripa mot folkmord – trots tydliga varningar.

Fördjupad läsning om Srebrenica och Milosevic

2005-06-29T10:51:00.000+02:00

I senaste numret av Ordfront Magasin (nr 7/2005) finns Andreas Karlssons reportage från Srebrenica, tio år efter folkmordet 1995. Det är en skildring av hur människor minns, bearbetar sorgen och hur de går vidare, ett decennium efter en av de värsta massakerna sedan andra världskriget. Reportaget innehåller även fler av fotografen Adam Haglunds bilder.

I samma nummer skriver Andreas om rättegången mot Slobodan Milosevic. I en omfattande analys diskuteras hur processen har skötts, hur bevisningen ser ut och om den är tillräckligt stark, samt vad en fällande respektive friande dom skulle innebära.

Båda texterna bygger på material från arbetet med Till mänsklighetens försvar.

Srebrenicas offer bryr sig inte om Haag

2005-05-09T23:46:00.000+02:00

Srebrenica Memorial Site, 2005-05-09.

Fotograf: Adam Haglund (Copyright)

Fruktträden blommar i Srebrenica. På bergssluttningarna grönskar försommaren och det doftar vårgräs i dalen. Utan tvekan är det en av de vackraste platser jag besökt. Utan tvekan är det också en av de mest obehagliga.

Innan man når själva staden Srebrenica – inte mycket mer än en dåligt asfalterad uppförsbacke på en knapp kilometer – passerar man det enorma gravfältet. Här ligger några av de som dödades under massakern för tio år sedan begravda. För tillfället har knappt 1 000 kroppar lagts i jorden. Ungefär lika många kommer att begravas i sommar. Ytterligare närmare 5 000 kroppar, kompletta eller bara delar, finns i ett specialbyggt bårhus i Tuzla. Där pågår fortfarande identifieringsabetet. Många kroppar saknas.

Under mitt besök i Srebrenica träffar jag överlevare och återvändare; muslimer och serber; människor som delvis har rest sig och gått vidare, men som fortfarande bär en tung börda på sina axlar. Jag talar med männen som skulle ha legat i jorden nere vid gravfälten om de inte hade lyckats fly, och kvinnorna som än i dag lever i ovisshet om vad som hänt deras makar och söner.

Vem ger dem rättvisa och upprättelse? Vem dömer de som offren anser är skyldiga? FN-tribunalen i Haag är det internationella samfundets svar. Men för människorna här i Srebrenica är det inte så enkelt. ICTY i Haag är inte deras rättvisa. De rycker på axlarna och säger att de inte sätter någon större tilltro till tribunalen.

– Straffen är löjligt låga. Det finns platser i världen där man får hårdare straff för vanlig misshandel. Och medan de sitter och väntar i sina celler i Haag så har dom det mycket bättre än vi har det här, säger Avdo Krdžić.

Samtalen med människorna i Srebrenica, deras berättelser och deras syn på att rättvisa skipas å deras vägnar, kommer att publiceras i Till mänsklighetens försvar.

På plats vid ICTR i Arusha

2005-04-13T22:07:00.000+02:00

– Jag vet att Gud finns för jag har mött djävulen, sa den före detta FN-generalen Romeo Dallaire, då han hade vittnat om sina upplevelser i Rwanda 1994.

Orden ekade någonstans i bakhuvudet på mig när jag i förmiddags skakade hand med den man som de facto ledde Rwanda under folkmordets dagar. Théoneste Bagosora var kort, korpulent och oklanderligt klädd. Hans handslag slappt.

Théoneste Bagosora.
Arusha 2005-04-13.
Fotograf: Eric Miller (Copyright)

Två dagar före vårt möte hade hans försvar vid Rwandatribunalen (ICTR) inletts. I sitt inledningsanförande skyllde försvarsadvokaten Raphael Constant massakrerna 1994, på kriget mellan den dåvarande regeringen och RPF-rebellerna. Samtidigt som han påpekade att endast personer från den förlorande sidan åtalats.

– Vad vi ser här är segrarens rättvisa. Åklagaren är beroende av samarbetet med Rwanda och han har gjort sitt val. Därför är vi alla den rwandiska regimens gisslan, sa Raphael.

Théoneste Bagosora har förklarat sig icke-skyldig och gör sig inga illusioner om en – i hans ögon – rättvis dom. Men han vill "förklara sig".

– Han anser det helt normalt att internationella samfundet vill utreda varför så många dog i Rwanda 1994. För Bagosora är detta en sak mellan honom och historien, sa Constant då jag träffade honom i Arusha.

Den norske domaren och presidenten för ICTR, ser med tillförsikt på processen. När han tar emot på sitt kontor är det redan sent på dagen. Det har varit en lång dag i rättssalen, men Erik Møse tar sig ändå tid. Han är en noggrann och uppmärksam lyssnare. Han svarar detaljerat på frågorna och jag förstår snart varför alla vid ICTR endast har lovord att säga om presidenten. Det finns ett genuint intresse hos Erik Møse.

– Det som varit viktigast hittills är att ICTR var den första tribunalen i världen att definiera och döma någon för folkmord, efter det att folkmordskonventionen trädde i kraft (1951).

– Det är också första gången som en domstol har slagit fast att systematisk våldtäkt kan vara del av folkmord, första gången som en tribunal avkunnat en dom mot en statsminister som har förklarat sig skyldig till folkmord. Och första gången som någon har dragit gränsen mellan yttrandefrihet och uppvigling till folkmord, säger Møse.

Ekonomiskt stöd från Göteborgs Kommun

2005-04-11T15:39:00.000+02:00

Göteborgs kommun beslutade i dag att bidra till färdigställandet av Till mänsklighetens försvar genom ett finansieringsbidrag till bokens författare. Bidraget lämnas inom ramen för Levande historia i Göteborg enligt beslut fattat av Bill Werngren, chef för stadskansliets informationsgrupp, samt Lennart Engström, projektledare för Levande historia i Göteborg.

Lyssna på Milosevics försvarare

2005-03-18T23:13:00.000+01:00

Steven Kay, London 2005-03-18.
Fotograf: Andreas Karlsson (Copyright)

Lyssna på ett kort utdrag ur intervjun med Slobodan Milosevics juridiska ombud, Steven Kay QC, när han berättar hur han ser på rättegången mot hans "klient". Bandupptagningen är gjord under en intervju i Steven Kays hem i London i förmiddags. Se även separat inlägg nedan: "Svidande kritik från Milosevics försvarsadvokat".

Svidande kritik från Milosevic försvarsadvokat

2005-03-18T21:32:00.000+01:00

I höstas utsågs den brittiske advokaten Steven Kay (QC) till juridiskt ombud för Jugoslaviens ex-president, Slobodan Milosevic, vid den pågående rättegången vid FN-tribunalen i Haag. En dryg vecka senare lämnade han in en begäran om att få lämna uppdraget. Han fick avslag.

Om detta, och om Fallet Milosevic som helhet, pratade han när vi träffade honom i hans hem utanför London i förmiddags. Steven Kay är full av kritik över hur åtalet mot hans klient har skötts – från rättens, men framförallt från åklagarens sida.

– Åklagaren har skapat Frankensteins monster. Det är ett vansinnigt komplicerat åtal som är närmast omöjligt att överblicka och försvara sig mot. Och det är väl tanken. Det hade varit mycket rimligare att klara av Kroatien, Bosnien och Kosovo som tre separata rättegångar.

Steven Kay har varit med sedan de första åtalen vid ICTY och har även agerat försvarare vid ICTR. Han beskriver det tidiga arbetet som oerhört spännande, men med drygt tio års erfarenhet ser han inte FN-tribunalerna som någon framgång – tvärtom.

– Vad vi framförallt har lärt oss på de här åren är att de här tribunalerna inte skapar fred.

Betydligt mer positiv är internationella advokatsamfundets (IBA) ordförande, Mark Ellis, som vi träffade i centrala London på eftermiddagen.

– Det är för tidigt att utvärdera FN-tribunalerna och det är lätt att vara pessimistisk om man ser på dem idag. Men jag tycker att man ska ha ett längre perspektiv, kanske en generation eller två. Då är jag övertygad om att vi kommer se positiva effekter.

Själv har Mark Ellis precis avslutat en första utbildning för de irakiska domare som ska döma Saddam Hussein vid den kommande rättegången – något som han ser på med blandade känslor.

– Jag anser inte att Irak är redo att hålla en sådan här rättegång och jag fruktar att Saddam Hussein inte kan få en rättvis behandling och dom. Men det är förstås irakiernas beslut och om de efterfrågar vår hjälp så ska de få det.

Förväntansfullt på ICC i Haag

2005-03-16T16:24:00.000+01:00

Philippe Kirsch är ordförande för den nya permanenta brottmålsdomstolen ICC. Från sitt kontor högst upp i den kritvit skyskrapan, som tillsvidare fungerar som domstolsbyggnad, har han en magnifik utsikt över nederländska Haag; den internationella rättvisans huvudstad.

Philippe Kirsch är domare, men han är också diplomat (tidigare bland annat ambassadör i Sverige) och som sådan väger sina ord på guldvåg. Han är full av förhoppning inför ICC:s framtid och han säger att bästa sättet att bemöta all den kritik som riktas mot domstolen, är att i handling visa att den fungerar.

Men frågetecknen är onekligen många och inte minst gäller det hur kraftfull ICC egentligen kommer att vara. Vad betyder det att ICC inrättats på initiativ av FN:s säkerhetsråd och inte av generalförsamlingen? Och vad betyder det att USA, Ryssland, Israel och andra viktiga länder mer eller mindre aktivt motarbetar domstolen? I kapitlet om ICC kommer Philippe Kirsch och andra – såväl företrädare för domstolen som utomstående bedömare – att ge sina svar.

Klart är i alla fall att stämningen på själva domstolen är optimistisk och spänt förhoppningsfull. Det finns en känsla av nybyggaranda i de ännu kala korridorerna där kopieringsmaskiner fortfarande har plasten kvar.
Medan vi väntade på säkerhetskontrollerna i domstolens lobby blev vi ombedda att sitta ner. Men ICC är fortfarande delvis en byggarbetsplats och någonstans att sitta i entrén finns ännu inte. Några plywood-skivor döljer det som vi antar ska bli en magnifik entré.

I en gammal garagebyggnad på utsidan pågår arbetet för fullt med att iordningsställa två rättssalar där kommande rättegångar kan hållas. När det kan bli aktuellt är ännu inte klart. Åklagarenheten utreder för närvarande misstänkta krigsbrott i Kongo och Uganda och har sagt att de första åtalen kommer "inom en relativt snar framtid". Kvalificerade bedömare i huset gissar att det blir innan 2005 års utgång.

Prominenta intervjupersoner tackar ja

2005-02-12T15:57:00.000+01:00

Under vecka 11 kommer ett flertal centrala intervjuer för boken Till mänsklighetens försvar att genomföras i Bryssel, Haag och London. Bland annat har ICC:s president; Philippe Kirsch, och ordföranden för International Bar Association, Mark S Ellis, tackat ja till att medverka. Ytterligare ett antal framträdande jurister och sakkunniga - vars namn tillsvidare hemlighålls - kommer att delta.

Intervju med Richard J Goldstone

2004-12-31T13:17:00.000+01:00

Richard Goldstone, Johannesburg 2004-12-30.
Fotograf: Andreas Karlsson (Copyright)

"So far, evil has never won". Det säger domaren, f.d. åklagaren och människorättskämpen Richard J Goldstone. Och han är själv en bidragande orsak till att det är så; som chefsåklagare vid FN-tribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY), var han den förste som åtalade krigsförbrytare sedan Nürnberg- och Tokyoprocesserna efter andra världskriget.

Vi träffade Richard Goldstone i går i hans hem i Johannesburg för ett samtal om kampen för att ställa krigsförbrytare inför rätta. Det kom att handla om hans tid som åklagare vid FN:s krigsförbrytartribunaler ICTY och ICTR (Rwanda), om etablerandet av en permanent krigsförbrytardomstol (ICC) och om USA:s roll och betydelse på området.

I fallet USA beklagar Goldstone att amerikanerna valt att stå utanför ICC, men uttrycker sin övertygelse över att de på sikt kommer att tvingas in i samarbete med den nya domstolen. Han riktar även kritik mot sin efterträdare på posten som ICTY-åklagare, Carla del Ponte, för hur åtalet mot Slobodan Milosevic hanterats. Hans synpunkter och åsikter kommer att utvecklas i några av reportagen i Till mänsklighetens försvar.

Presentation av författarna

2004-12-01T16:10:00.003+01:00

Görrel Espelund arbetar sedan 1994 som frilansjournalist. Hon skriver främst om utrikespolitiska frågor, med specialområde Afrika där hon var stringer för Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet (1997 - 2004). Under dessa år var Görrel baserad i Sydafrika, men reste över hela kontinenten.

Görrel är baserad i Göteborg. Hon arbetar som frilansjournalist och föredragshållare. I oktober 2003 gav Görrel ut boken Reality Bites i Sydafrika. I februari 2005 kom barnboken Amolle från Niger i Afrika. Görrel har även arbetat redaktionellt på Göteborgs Postens utrikesredaktion. Sedan hösten 2004 ingår Görrel i Frilansgruppen Textverk.

Andreas Karlsson är journalist och statsvetare, baserad i Göteborg. Han arbetar främst inom områden som rättsväsende och sociala frågor, med en internationell inriktning.

Andreas har bland annat bevakat arbetet vid FN:s krigsförbrytartribunal i Haag och från efterkrigstidens Balkan, inte minst Kosovofrågan. Han har tidigare bland annat arbetat redaktionellt på Göteborgs Posten och Trollhättans Tidning. Andreas är sedan sommaren 2000 en del av Frilansgruppen Textverk och är våren 2006 aktuell med boken Till mänsklighetens försvar, tillsammans med Görrel Espelund.

Kontakta Görrel:
Mob: +46 (0)706 73 35 12
Mer: www.textverk.se

Kontakta Andreas:
Mob: +46 (0)70 49 32 851
Mer: www.textverk.se