Tuesday, November 16, 2010

Rätt man på rätt plats

Jag återvänder ofta till jämförelsen mellan försoning efter grymma konflikter på olika platser i världen, och hur man än vänder och vrider på det så tenderar dessvärre forna Jugoslavien alltid att hamna under rubriken ”dåliga exempel”. Min vanligaste analys brukar vara att det handlar om ledarna; om de som dikterar levnadsvillkor och som kan välja att vara eller inte vara ett gott föredöme.

Av världens största ledare när det kommer till att både leva och lära försoning, så har Sydafrika förärats två: Nelson Mandela och Desmond Tutu. Orättvis, men givetvis en välsignelse för det landet – som trots sina problem har kommit långt när det gäller detta kapitel. Forna Jugoslavien har här inte mycket att komma med. Snarare tvärtom. Här står sig nationalismen fortfarande stark i alla läger och den ömsesidiga misstron förgiftar försöken att gå vidare, ännu ett och ett halvt decennium efter att kriget tog slut.

Men idag mötte jag borgmästaren i den serbdominerade, bosniska staden Foča, Zdravko Krsmanović, och fick faktiskt en gnutta hopp. Inga andra politiska ledare som jag träffat under mina resor på Balkan har gjort så knivskarpa analyser av vilka problemen faktiskt är. Ingen har sett behovet av försoning lika tydligt. Ingen har förstått att ett väl fungerande samhälle börjar med att männen (det är oftast män) i toppen visar vägen.

Det är därför som serben Krsmanović såg till att Foča återfick sitt neutrala namn, efter att under flera år hetat Srbinje. Det är därför som han gjort upp med historien och försökt verka för att krigsförbrytare inte ska kunna gömma sig i denna del av landet. Det är därför som han öppet predikar försoning mellan de etniska grupperna, attackerar serbiska nationalister, och försöker få muslimer att återvända till staden. Det är därför som han kritiserar korrupta politikerkollegor, och det är därför som han strax efter vårt möte skulle till kommunfullmäktiges muslimske ordförande för att fira den muslimska högtiden bajram (eller eid al-fitr som det ursprungliga arabiska namnet är).

Fler politiker som Krsmanović vore en nåd för Balkan att stilla bedja om. Han är troligtvis långtifrån perfekt – få är det – men han är så många steg i rätt riktning för den här regionen att det är svårt att inte bli imponerad, till och med för en cynisk och ganska härdad reporter.

Thursday, October 14, 2010

Har ondskan ett ansikte

För snart tio år sedan satt jag i Haag-tribunalens rättssal. Slobodan Milosevic hade just utlämnats till Haag och gjorde nu sitt första, trotsiga och mycket korta framträdande i rättssalen. Vid ett tillfälle tittade han ut genom den tjocka glasrutan som skiljer själva rättegångsrummet från åhörarplatserna. Han tittade rakt på mig. Min blick mötte blicken från mannen som stod åtalad för några av den europeiska efterkrigshistoriens grymmaste brott.

Idag skedde det igen. I samma rättssal. Den före detta bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic drog handen genom den gråa, yviga kalufsen, vred sig lite åt sidan och sneglade över glasögonbågarna rakt på mig. Våra blickar möttes för ett ögonblick och i det läget hade jag svårt att inte låta förutfattade meningar skölja över mig.

Och jag skäms. Jag skäms över att jag tycker att han ser lömsk ut. På samma sätt som jag tyckte att Milosevic gjorde det. ”Kalla, plirande ögon framför en ondskefull hjärna.” Det gör tyvärr ont att erkänna det, men det går inte att komma ifrån att mina fördomar spelar mig ett elakt spratt. ”Oskyldig till dess motsatsen är bevisad” är ett lika svårt som nödvändigt ideal.

Så under rättegången leker jag lite med tanken, för att utmana mina fördomar. Försöker föreställa mig att Karadzic är fransk litteraturprofessor. Att han kommer cyklande längs Paris gator, med rocken och det yviga håret fladdrande. Bilden verkar stämma. Han ler och vinkar åt damen som står utanför bageriet, gör en u-sväng utanför sin port och spänner loss bokpaketet på pakethållaren. Ur cykelkorgen fiskar han upp en enkel flaska rödvin som han skyndar upp för trappan med till sin älskade hustru. Samma ansikte, ett helt annat sammanhang. Och det fungerar. Lömskheten mattas och tonar bort. Hans ögon ser mer trötta ut än lömska. Kanske till och med lite trevliga. Och jag ställer mig frågan: vad säger detta tankeexperimentet om mig?

Friday, September 17, 2010

Srebrenicas identitet

Efter att ha vandrat runt i Srebrenica klarnar det sakta. Jag har gjort återbesök på minnesplatsen, druckit kaffe med folkmordets änkor i deras hem och hängt med den unga befolkningen på den lokala filmfestivalen. Min bild av Srebrenica är visserligen mer splittrad än någonsin, men för varje nytt möte så läggs en ny bit till pusslet.

Jag möter ett sargat samhälle, misshandlat inte bara av sin brutala historia, utan av den enorma internationella närvaron som inte verkar förändra mycket för den lokala befolkningen. Och jag möter jag de som gjort historien till sin, som för länge sedan och för alltid identifierat sig med offerrollen.

Alla både vill och inte vill de ha min närvaro. Jag skrev om detta i ett inlägg häromdagen, men har nu hunnit lägga lite empiri till analysen. Alla som jag träffat har mer eller mindre tydligt varit inne på samma sak. De vill tillåtas gå vidare, men är samtidigt beroende av att fortsätta älta, av att få berätta sin historia eller bara dra nytta av den internationella närvaron.

Avdo, som driver stadens enda hotell, är den ende som sagt det rakt ut: ”utan den internationella närvaron skulle vi inte vara någonting. Intresset för folkmordet är det som håller uppe den här staden. Vi borde förbereda oss på den dag som ni utlänningar slutar komma, men det gör vi inte.”

Han har antagligen väldigt rätt, hur tragiskt det än må vara. För världen är Srebrenica känt för en sak, och en sak endast: folkmordet på 8 000 män och pojkar i juli 1995. Den absurda bieffekten är att det är just detta som gör att Srebrenica har något som ens liknar en fungerande ekonomi.

Srebrenica är en symbol och som sådan lever den i världens medvetande. En ung kille beskrev det idag som att leva lite som i ett museum. Han var inte så förtjust i det, men han insåg samtidigt att det var stadens räddning att intresset från världen är stort. Han önskade bara att fokus skulle kunna förskjutas från det som varit till det som är och det som ska komma.

När jag var här för fem år sedan uttryckte stadens borgmästare det mycket bra: ”det är som om världen bryr sig mer om de som är döda än de som fortfarande lever”.

Monday, July 26, 2010

Första domen i Kambodja

I dag förkunnade Specialdomstolen i Kambodja
(Extraordinary Chambers in the Courts of
Cambodia) sin första dom. Den före detta
fängelsechefen "Duch" dömdes till 35 år i
fängelse för brott mot mänskligheten.

Under Röda khmerernas välde var Duch chef för det
beryktade fängelset Tuol Sleng, även kallat S-21,
i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Av de cirka 17
000 personer som skickades till Tuol Sleng -
anklagade för att vara fiender till staten -
överlevde endast en handfull. De allra flesta
ligger i dag begravda på Dödens fält utanför
huvudstaden.

Ytterligare fyra personer står anklagade vid
domstolen för brott mot mänskligheten och
folkmord.

Men Röda khmerernas ledare Pol Pot ställdes
aldrig till svars i en internationell domstol -
han dog i Kambodja 1998.
--

Thursday, October 29, 2009

Sista domen i Freetown

Special domstolen för Sierra Leone (SCSL)
förkunnade nyligen den sista domen i Sierra
Leones huvudstad Freetown.

Tre före detta ledarna för RUF (Revolutionary
United Front), bland annat Issa Sesay, fälldes
tidigare i år för brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser. Domarna överklagades, men den
26 oktober meddelade rätten att strafftiden på 52
år, 40 år och 25 år ska ligga fast.

Detta var första gången som någon dömts i en
internationell domstol för brottet
tvångsäktenskap som ett brott mot mänskligheten
och för att ha angripit FN-styrkor. De tre
ledarna dömdes också bland annat för att ha
rekryterat barnsoldater.

I och med domen, avslutar SCSL nu sitt arbete i
Freetown. Domstolen fortsätter dock den pågående
rättegången mot Liberias före detta president
Charles Taylor. Av säkerhets skäl har rättegången
flyttats till Internationella brottmålsdomstolens
lokaler i Haag.
--

Thursday, September 10, 2009

Kritiserad utställning om Kambodja

Massmordet i Kambodja under Röda khmererna på 1970-talets andra hälft är återigen på tapeten - den här gången i en hårt kritiserad utställning, "Middag med Pol Pot", i regi av den statliga myndigheten Forum för levande historia.

Att grymma brott begicks i Kambodja under Röda khmererna styre går inte att blunda för. Omkring en miljon människor dog under den här perioden; de mördades, svalt ihjäl och insjuknade. Att det om man ska vara nogräknad inte handlade om ett folkmord är mest av akademisk betydelse (något som jag skrivit mer om här). För faktum kvarstår: Kambodja saknar idag en hel generation. I varje familj och släkt saknas mammor och pappor, far- och morföräldrar. Landet hemsöks av detta sitt förflutna, samtidigt som man är fullt upptagen med att försöka gå vidare och bygga en ny framtid.

I Sverige är fallet Kambodja laddat. En svensk delegation bestående av fyra mycket vänsterorienterade unga personer besökte landet under Röda khmerernas styre. De träffade ledaren Pol Pot och de reste runt i landet. Och de åkte hem och rapporterade om ett i huvudsak väl fungerande kommunistiskt samhälle. Nu har en av dessa svenskars berättelse blivit en utställning, som avtäcktes i Forum för levande historias lokaler i Gamla stan i förrgår.

Gunnar Bergström har sedan många år medgivit att han och hans medresenärer borde ha förstått att allt inte stod rätt till i Kambodja. Och han har klätt sig i säck och aska över det ansvar han anser vilar på sina och kamraternas axlar över att de inte förmådde inse och rapportera om vad som pågick.

Angreppen på utställningen och inte minst på Forum för Levande historia och generaldirektör Eskil Franck, kommer inte minst från en av dessa medresenärer, Jan Myrdal. Debatten kan bland annat följas på debattsidan Newsmill. En annan kritiker är mycket insatte journalisten och författaren Peter Fröberg Idling som levererar några svidande synpunkter i gårdagens Dagens Nyheter. Han ställer bland annat frågan om en svensk myndighet ska ägna sig åt att utmåla ostraffade medborgare som allmänt klandervärda, och funderar över om det skulle kunna hända på någon annan myndighet. Frågan är helt klart befogad. Dessutom måste man nog konstatera att när till och med företrädare för Timbro rycker ut till Jan Myrdals försvar, så börjar onekligen varningsklockorna ringa.

Fotonot: Vi reste för två år sedan runt i Kambodja, som en förlängning på boken Till mänsklighetens försvar, och rapporterade till ett antal svenska och nordiska tidningar. Vi har även i ett initialt skede bidragit med viss textresearch till Forum för levande historias utställning; beträffande bland annat vad svenska tidningar skrev under åren då Röda khmererna satt vid makten, samt forskningsläget kring Röda khmererna. Detta bör redovisas i sammanhanget.

Tuesday, June 16, 2009

Försoning och sanning i norra Uganda

Det är lätt att se på kränkningar av mänskliga
rättigheter och brott mot mänskligheten i ett
utifrån perspektiv och veta att de ansvariga för
dessa måste ställas inför domstol. Det blir
betydligt mer komplicerat när man talar med
folket som har lidit under dessa människor. Under
våra dagar i Gulu, norra Uganda hade vi många
intressanta diskussioner med folk som utstått
LRA:s attacker - men som inte nödvändigtvis var
intresserade av att ledaren Joseph Kony ställs
inför rätta vid ICC i Haag.

Ett första argument är att Haag ligger för långt
bort, det blir svårt för de drabbade att "äga"
processen, det blir en rättvisa som inte berör
dem.
Ett andra argument är att om Kony ska till ICC,
så borde även arméns misstänkta övergrepp
undersökas och rannsakas.
Sedan talar vi traditionell rättvis gentemot
internationell rätt. I det traditionella
afrikanska samhället handlar det inte bara om att
bevisa vem som gjort rätt och fel - det handlar
om att diskutera sig fram till hur vi bäst kan
leva tillsammans igen. För att leva tillsammans
måste vi. Med ceremonier, kompensation, sanning
och erkännande välkomnas de före detta rebellerna
tillbaka till samhället igen. Så är det med de
flesta av dem som återvänt från bushen, så skulle
det kunna bli med Kony.

Det alla är överrens om är ett: med Kony kvar i
bushen vågar ingen lita på freden.

LRA härjar nu i södra Sudan och östra
Kongo-Kinshasa. Folket i norra Uganda vet vad det
innebär. Men nu när freden kommit hit måste nästa
steg tas.

De som arbetar med frågorna om fred och rättvisa,
har nu börjat diskutera hur man bäst angriper
sanningen. Många vill berätta vad som hänt. Många
vill hedra sina döda genom att berätta. Andra
vill veta. En del vill bara tiga.

Vems sanning ska berättas och hur vet vi att
detta är sanningen, frågar sig samordnaren för de
religiösa ledarna i Gulu. Återigen måste vi
ställa oss frågan vem äger sanningen - och är vi
redo att lyssna till den och berätta?

Folket i norra Uganda har fått fred. De har
återvänt till sina byar och försöker bygga ett
nytt liv ur ingenting. Regnen har inte kommit och
skörden är mindre än väntat. De är hungriga.
Deras första kamp är att överleva. Därefter
kommer de filosofiska frågorna om sanning,
rättvisa, skuld och försoning.

Kanske fungerar det ändå att låta de före detta
barnsoldaterna rena sina brott genom att trampa
på ägget och sedan fortsätta i livet?
--