Försoning och sanning i norra Uganda

Det är lätt att se på kränkningar av mänskliga
rättigheter och brott mot mänskligheten i ett
utifrån perspektiv och veta att de ansvariga för
dessa måste ställas inför domstol. Det blir
betydligt mer komplicerat när man talar med
folket som har lidit under dessa människor. Under
våra dagar i Gulu, norra Uganda hade vi många
intressanta diskussioner med folk som utstått
LRA:s attacker - men som inte nödvändigtvis var
intresserade av att ledaren Joseph Kony ställs
inför rätta vid ICC i Haag.

Ett första argument är att Haag ligger för långt
bort, det blir svårt för de drabbade att "äga"
processen, det blir en rättvisa som inte berör
dem.
Ett andra argument är att om Kony ska till ICC,
så borde även arméns misstänkta övergrepp
undersökas och rannsakas.
Sedan talar vi traditionell rättvis gentemot
internationell rätt. I det traditionella
afrikanska samhället handlar det inte bara om att
bevisa vem som gjort rätt och fel - det handlar
om att diskutera sig fram till hur vi bäst kan
leva tillsammans igen. För att leva tillsammans
måste vi. Med ceremonier, kompensation, sanning
och erkännande välkomnas de före detta rebellerna
tillbaka till samhället igen. Så är det med de
flesta av dem som återvänt från bushen, så skulle
det kunna bli med Kony.

Det alla är överrens om är ett: med Kony kvar i
bushen vågar ingen lita på freden.

LRA härjar nu i södra Sudan och östra
Kongo-Kinshasa. Folket i norra Uganda vet vad det
innebär. Men nu när freden kommit hit måste nästa
steg tas.

De som arbetar med frågorna om fred och rättvisa,
har nu börjat diskutera hur man bäst angriper
sanningen. Många vill berätta vad som hänt. Många
vill hedra sina döda genom att berätta. Andra
vill veta. En del vill bara tiga.

Vems sanning ska berättas och hur vet vi att
detta är sanningen, frågar sig samordnaren för de
religiösa ledarna i Gulu. Återigen måste vi
ställa oss frågan vem äger sanningen - och är vi
redo att lyssna till den och berätta?

Folket i norra Uganda har fått fred. De har
återvänt till sina byar och försöker bygga ett
nytt liv ur ingenting. Regnen har inte kommit och
skörden är mindre än väntat. De är hungriga.
Deras första kamp är att överleva. Därefter
kommer de filosofiska frågorna om sanning,
rättvisa, skuld och försoning.

Kanske fungerar det ändå att låta de före detta
barnsoldaterna rena sina brott genom att trampa
på ägget och sedan fortsätta i livet?
--

ICC:s första rättegång

På måndag den 26 januari är inleds en historisk rättegång i Haag. Då ska Internationella brottmålsdomstolen, ICC, inleda sitt allra första rättsmål. På den åtalades bänk sitter Thomas Lubanga. Rebelledare från nordöstra Kongo-Kinshasa, anklagad för att ha rekryterat barnsoldater och tvingat dem ut i strid.

Rättegången skulle egentligen ha påbörjats för sju månader sedan, i juni 2008. Men då fick alla vi journalister på plats vända hem igen – utan att ha bevittnat detta historiska ögonblick. Anledningen var att åklagaren undanhållit bevis för försvaret. Domstolen ansåg att rättvisan äventyrades och blåste av förhandlingarna.

Sedan har turerna gått fram och tillbaka, Thomas Lubanga har suttit kvar i häktet. Människorättsorganisationer har vittnat om besvikelse i Kongo. Hur är det möjligt att rättvisan kan ta så lång tid? Men på måndag är det alltså dags. Sju år efter det att den inrättades inleder världens första internationella krigsförbrytartribunal sin allra första rättegång.

Domen mot Bagosora

Domen mot Théoneste Bagosora är en av de viktigaste i Rwandatribunalens historia. För första gången har någon dömts för att ha organiserat och planlagt folkmordet. Men frågan är om utfallet bidrar till försoning.

Théoneste Bagosoras var mannen som hade den verkliga makten i landet sedan president Juvénal Habyarimanas flygplan skjutits ner den 6 april 1994. Visserligen var Bagosora på pappret endast stabschef i försvarsdepartementet, men hans ålder, hans bakgrund och hans härkomst gav honom betydligt mer makt. Bagosora beskrevs tidigt som planläggaren bakom folkmordet.

Den rwandiska dagstidningen The New Times kallade domen historisk redan innan utslaget blivit känt. Men om den betyder så mycket för vanliga rwandier är mer tveksamt.

Visserligen hade Théoneste Bagosora inte erkänt de brott han stod åtalad för ­ men han hade erkänt domstolens legitimitet. Även om han inte trodde på dess opartiskhet.

­ Bagosora anser inte att tribunalen är rättvis. Han tror inte på en rättvis dom. För honom är det inte lägre så mycket en sak mellan honom själv och domstolen, utan en sak mellan honom och historien, sa Bagosoras försvarare Raphael Constant, i samband med att försvaret inledde sin del av rättegången 2005.

Rwandatribunalen är, liksom Jugoslavientribunalen och den Internationella brottmålsdomstolen i Haag, ett bevis för att världssamfundet inte längre tolererar straffrihet för brott som folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Ingen ska längre åtnjuta immunitet på grund av sin rang eller titel och med gårdagens domar har över 35 ledare dömts för sin delaktighet i folkmordet i Rwanda. Bland de dömda finns journalister, militärer, präster, borgmästare och en premiärminister.

Men Rwandatribunalens mandat är begränsat. Tribunalen ska endast utreda brott under 1994 och dess uppgift är att endast pröva de högsta samhällsledarna, inte fotfolket.

Rwandatribunalen ska också, enligt FN-resolutionen, bidra till den nationella försoningen i landet.
Men försoning måste komma inifrån, det kan aldrig tvingas på en nation utifrån. Det är därför tveksamt hur mycket försoning som domen mot Bagosora bidrar med. Rwandierna själva brukar framhäva de egna traditionella domstolarna, gacaca, som ett mer påtagligt sätt att nå försoning.

Gacaca bygger på byinvånarnas deltagande under förhöret av den misstänkte och leds av specialutbildade gacacadomare.

För de allra flesta är det viktigare att rättvisa skipas lokalt än att höga ledare får sitt straff i en internationell tribunal.

-- 

Hjärnan bakom folkmordet dömd

I går föll domen - livstids fängelse - mot Théoneste Bagosora vid Rwandatribunalen. Bagosora är den som utpekas som hjärnan bakom folkmordet och domen är en av de viktigaste i tribunalens historia. För första gången har någon dömts för att ha organiserat och planlagt folkmordet. Men frågan är om utfallet bidrar till försoning.

I en artikel i dagens Sydsvenskan (papperstidningen) analyserar jag domen. Texten kommer att publiceras här om ett par dagar. I ett tidigare inlägg här på bloggen berättar jag om mitt eget möte med Théoneste Bagosora, vid Rwandatribunalen 2005.

Rusesabagina vs. Kagame

Nyligen träffade vi, den "verklige" hotelldirektören bakom
filmkaraktären i Hotel Rwanda. Paul Rusesabagina
var manager för Hotel des Mille Collines 1994 och
gav 1 200 dödsdömda skydd undan folkmordet. De
gömde sig på hotellet och Paul Rusesabagina har
av omvärlden setts som en hjälte.

Men i hemlandet Rwanda är han en kontroversiell
person och även internationellt börjar hans
historia ifrågasättas. Linda Melvern poängterar i
sin nya bok att de tunisiska FN-soldaterna
utanför hotellet var de verkliga hjältarna. Det
var de som höll milisen och militären borta.

Mötet med Rusesabagina var bitvis fascinerande,
bitvis störande. Rusesagabagina drev uppenbart en
egen kampanj mot den sittande regeringen och
blandade friskt fakta med fiktion. Vems ärenden
han går för att måla en annan bild av Rwanda än
den vi själva bevittnade i mars, är svårt att
veta.

Vid närmare granskning framkom att Rwandas
president Paul Kagame och hotelldirektör
Rusesabagina under flera års tid, har utkämpat en
bitter fejd. Presidenten och hans anhängare gör
allt för att få Rusesabagina att framstå som en
lögnare och opportunist. Någon som blivit rik på
sin falska hjältegloria. Rusesabagina i sin tur
försöker svartmåla Kagame och anklagar honom för
krigsförbrytelser och för att vara en person som,
istället för att bejaka försoning, sår nytt hat
mellan folkgrupperna.

Vems är sanningen? Vem äger historien? Och vilket
politiskt spel ligger egentligen bakom fejden
mellan Rusesabagina och Kagame?

--

Begreppet folkmord fyller 60 år

I dagarna fyller folkmordskonventionen 60 år. Det sker lite i skuggan av att den betydligt mer kända FN-deklarationen om mänskliga rättigheter fyller lika många år.

Det är synd, eftersom folkmordsbegreppet och själva konventionen behöver diskuteras. Det finns nämligen två problem med användningen av "folkmord": att ordet används för ofta och att det används för sällan. I en artikel på kultursidan i dagens Göteborgs Posten utvecklar jag resonemanget.

Jag drar även paralleller till fallet Kambodja, som vi för närvarande gör ett stort researchjobb för på uppdrag av Forum för levande historia. Kambodja är ett av de grymaste folkmord som inte är ett folkmord. I artikeln förklaras varför.

Nytt reviderat kapitel

Inför Bok&Bibliotek i Göteborg har vi på förlagets uppmaning reviderat slutkapitlet till Till mänsklighetens försvar. Det nya kapitlet följer med boken vid köp direkt från förlaget, och kan annars laddas ner genom att klicka här, eller i listan till höger.